Mysteriet med det lilla bordet

Nu ikväll började mobilen plinga, flera personer messade och skrev att jag synts i TV. Herregud, var min första tanke, vad har jag nu ställt till med? Men nej, det var bara Antikrundan som körde en ” best of” på den gångna säsongen. Och där syntes ju mitt lilla bord som jag köade en halv dag för att få veta något om. Men experterna brydde sig inte nämnvärt om att forska i ursprunget eller tyda signaturen på bordsskivan, den gången, och jag fick knata hem utan att vara särskilt mycket klokare. 

Jag trodde gåtan skulle förbli olöst efter att ha frågat runt i olika Facebook-grupper utan framgång –  men plötsligt hände det. En tjej såg bordet i TV och taggade min kompis Anna på instagram (vi syntes ju bredvid varandra i rutan). Det visade sig att tjejens farfar gjort bordet. Signaturen på bordsskivan ska utläsas som Lapukins, närmare bestämt Alfred Lapukins som kom som lettisk båtflykting till Sverige 1944. Utbildad konstnär, keramiker och arkitekt i Riga och fortsatte vara verksam i Sverige, och gjorde således min bordsskiva. Kul historia och underbart att äntligen få veta. Instagram är fantastiskt :) 

Mönsterfest i Målhammar

En herrgård full med retrotextil bara en kort biltur från Västerås – det kan man ju inte missa! Galleriet i Målhammar har bjudit på godbitar från nordiska textilskapare under den senaste månaden. Åkte dit igår med retrobloggvännerna Anna och Helena.

Blev så glad av det här rummet. 

Tyget ”Kaivo” av Maija Isola för Marimekko från 1965.

”Melooni” också av Maija Isola. 

Min favorit var detta underbara tyg: ”Fantasia” av Mari Simmulson. 

 ”Simpukka” av Marjatta Metsovaara. 

Vi tog en lunch på Gula stallet precis intill galleriet. Oerhört fridfull plats och väldigt god lunch. (Fotocred till Anna)

När vi ändå var i krokarna svängde vi förbi ett av mina favoritställen – Lata Pigan i Vela. En riktig skattkammare om man gillar retrotextilier och vintagekläder. 

En hel del lampor och porslin finns också. 

Anna spanar in tyger. 

Svårt att inte hitta något man gillar här.

 

Köpte en klänning med fint harlekinmönster, en fin aftonväska, och sidenscarfen fick jag på köpet tack vare att Anna prutade så bra :) 

 Riktigt glad åt väskan, den blir perfekt när jag ska gå på disputationsfest om några veckor tror jag. 

Lite osäker på om utställningen i Målhammar har öppet även nästa helg men om så är fallet rekommenderar jag verkligen ett besök, likaså hos Lata Pigan! 

Ett litet radhus från 1953

Livet sniglar sig inte fram just nu direkt. Det är de stora penseldragens tid. Det känns som att jag blivit mer vuxen mentalt de senaste sex månaderna än de senaste sex åren dessförinnan. Av flera skäl. Ett skäl är att jag köpt radhus, tillsammans med min blivande sambo J. Smaka på orden – radhus. Blivande sambo. Tänka sig.

Jag har hårdbevakat Hemnet sedan ett år tillbaka, och var ju nära att slå till på ett 50-talsradhus i Berghamra i höstas. Det med drömköket. Då blev det inget köp men jag har sedan dess blivit allt mer övertygad om förträffligheten med just radhus. Det innebär lite mer yta att ställa vackra möbler på, det innebär en lagom stor gräsplätt och lagom mycket underhållsarbete. Är det dessutom ett bostadsrättsradhus känns det ännu lite tryggare om man som jag inte har ett särdeles stort intresse för stambyten, takrenovering och annat pillande. Dessutom kostar radhus lite mindre än en villa, en inte helt ovidkommande faktor i sammanhanget.

Så när det dök upp ett litet radhus från 1953 på Gideonsberg, inte långt från Haga där jag bor nu, tjatade jag mig till en förhandsvisning och föll pladask. Okej, köket har kanske inte originalluckorna kvar, men många andra fina detaljer finns bevarade. Och det viktigaste av allt – känslan när jag gick omkring därinne. Radhuset hade en själ. Väggarna hade en historia att berätta. Och jag ville bara stanna kvar och lyssna.

J var med på noterna och efter en ytterst nervpåfrestande budgivning fick vi skriva kontrakt i fredags. Att vi köper radhuset från en äldre dam som med tårar i ögonen beskrev hur hon flyttade in där på 50-talet gjorde inte saken sämre.

mdiynnwwmdawmtawmtu1mxw5ng..

Kan inte låta bli att visa några bilder. Ovan syns uteplatsen. Här kanske jag kan lyckas odla något, och bygga altan, och fälla ut min solsäng från 70-talet och… bara njuta?!

mdiynnwwmdawmtawmtu0mnw5ng..

Vardagsrummet, älskar att taket går upp till nock och att det finns öppen spis! Filmaffischerna på väggen är förresten original från 30-talet men de följer nog inte med huset:)

mdiynnwwmdawmtawmtuzoxw5ng..

Gillar också att radhuset är i flera plan, gör att det känns större. Och trappan är fin.

Fler bilder kommer när vi flyttat in, vilket vi gör i slutet av augusti. Nu kommer jag att gå bananaz bland tapetprover i sommar – och såklart provmöblera tusen gånger i min skalle. Plötsligt finns ju faktiskt utrymme för att ropa in en och annan trevlig retromöbel på auktion i sommar också:)

Malmö tur och retur

1700 moderater kan inte ha fel. Det var i Malmö man skulle vara i helgen.

Den årliga kommunkonferensen brukar bjuda på en massa seminarier om allt från skolpolitik till sociala medier, tal av diverse frontfigurer – men framför allt, nätverkande och återseende av en herrans massa människor man lärt känna inom partiet genom åren. Vi behöver alla de där träffarna för att orka med, tror jag. Känna att man är många. Skratta, dansa och sucka åt regeringen. Lyssna på peppande tal, sola sig i glansen från Anna Kinberg Batra och se Hallstahammar ta hem spurtpriset som bästa medlemsvärvar-förening. Stolt!

Utsikt från Scandic Triangeln där jag bodde. Fint.

Jag och min bordsdam till middagen, Åsa. Som också bloggar regelbundet, det är inte många politiker som gör det numera men Åsa håller i! Bra tycker jag, som fortfarande gillat att läsa bloggar.

Anna Kinberg Batras tal handlade om ”En plan för Sverige”. Bäst gillar jag nog fokuset på tryggheten. Citat: I ett starkare Sverige lämnar inte rättsstaten någon utanför. Inte något område, inte någon alls. Sverige ska fungera. Överallt.

Efter konferensen åkte de flesta hem, men jag stannade i stan för att möta upp Alex. Vi tog en promenad på en gata som var helt kantat av syrener, underbart! Älskar doften!

Jag följde med till Teaterhögskolan och lyssnade på en av Alex vänner som berättade om sitt volontärarbete med att ta emot båtflyktingar i Grekland, där han framförallt berättade om en barnfamilj som han hjälpte efter att de legat och flutit omkring i vattnet i en timme. En otroligt intressant berättelse om människoöden som inte blev sämre i och med att den framfördes av en skådespelare. Är övertygad om att det blir en väldigt bra pjäs av det så småningom.

Vi hann också med ett snabbt loppisbesök och matmarknad innan det var dags för middag – bjöds på en mycket god nordafrikansk gryta. Sedan var jag rätt slut som artist efter att ha haft partikonferens för andra helgen i rad och dessutom en hel del jobb, plugg och kommunpolitiska bestyr ovanpå det. Det blev en lugn kväll med popcorn, smoothies och The Island innan jag tuffade hem till Västerås med tåget på söndagen.

Fryxellska skolans värdering hemlighölls med Edströms godkännande

Läste till min stora förvåning i dagens VLT att fastighetsnämndens ordförande Magnus Edström (MP) påstår att han inte kände till värderingen av Fryxellska skolan som S-styret vill sälja. Han försöker även gömma sig bakom fastighetsdirektören som han hävdar har sekretessbelagt handlingarna. Då vill jag bara klargöra tre saker:

1. Moderaterna har ända sedan vi fick kännedom om planerna på försäljningen begärt att sekretessen på värderingarna ska hävas. Redan på fastighetsnämndens möte 21 januari i år finns denna åsikt protokollförd. Magnus Edström och resten av S-styret har vid varje tillfälle frågan diskuterats de senaste tre månaderna försvarat sekretessbeslutet.

2. På nämndens sammanträde den 21 april avslog Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet ett yrkande från Moderaterna och Liberalerna yrkande om att häva sekretessen på värderingarna. Protokollet finns att läsa här: http://www.vasteras.se/download/18.7c22fe6b15439b99a9b1328/1461930886740/Protokoll+2016-04-21.pdf 

3. Jag har i egenskap av 2:e vice ordförande i nämnden fått ta del av de sekretessbelagda värderingarna sedan den 12 februari, en möjlighet som samtliga ledamöter i nämnden haft. Jag har även tagit upp värderingarnas innehåll för diskussion vid sammanträde med fastighetsdelegationen. Magnus Edström har då meddelat att han inte är intresserad av att diskutera värderingarnas innehåll.

Var är passionen, Reinfeldt?

Skrev en recension av Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs” till vår medlemstidning och publicerar den även här: 
Fredrik Reinfeldt har skrivit sina memoarer och det är en historieskrivning som heter duga. Ingen moderatledare i modern tid har varit mer framgångsrik. Två raka valsegrar, med en toppnotering på över 30 procent, ett Alliansbygge och en förnyelse som ritade om hela den politiska kartan i grunden. Lägg därtill en infekterad ordförandestrid under MUF-tiden, några år i kylan i riksdagsgruppen och ordförandeskap i EU. Allt detta beskriver Reinfeldt i sin bok med ett ganska distanserat förhållningssätt. Det är inga hårda ord, inga rallarsvingar eller brinnande berättelser. Han ikläder sig snarare en betraktares roll när han tecknar sitt självporträtt.
Det är genom hela boken avskalat och inte det minsta privat. Filippa och barnen nämns bara som hastigast, trots att det självklart måste ha påverkat honom mycket. Överlag är det ont om name-dropping och Reinfeldt aktar sig noga för att kritisera någon. Han beskriver hur han kuppade till sig ordförandeposten i en lokal MUF-förening på ett närmast kliniskt sätt, utan att använda ordet kupp och utan att få det att framstå som smutsigt. Han beskriver sedan hur den stora ordförandestriden i MUF med Ulf Kristersson 1992 gav honom sådan ångest att han lovade sig själv att aldrig ge sig in i en personstrid mer.
Jag slås av vilken målmedvetenhet Reinfeldt besitter. Allt han gör verkar metodiskt, systematiskt, lågmält men bestämt. Pliktkänslan framträder tydligt i allt från minnena från elevrådet i skolan till värnpliktens prövningar i norra Norrland. 90-talets ekonomiska kris präglade den unge Reinfeldt under sina första år i riksdagen som sedan i statsministerrollen kom att göra ”ordning och reda i ekonomin” till sitt mantra.
Alla politiska händelser är beskrivna på ett sådant sätt att även den som inte är så insatt i politik kan ta del av dem. I den aspekten riktar sig boken till en bred publik. För den som varit med länge knyter kapitlen ihop bilden av Fredrik Reinfeldt på ett bra sätt. Men utan den där syrligheten och sältan.
Särskilt i de sista kapitlen är det mer av årsredovisning än personliga anekdoter.
Innan jag läste boken hoppades jag få svar på en fråga. Den fråga jag alltid velat ställa till Fredrik de gånger då han öppnat för frågor efter att ha föreläst i partisammanhang. Nämligen vad som egentligen driver honom och hur han har orkat. I boken beskriver han hur han förhandlar i EU under flera dygn i sträck. Tuffa mediedrev och personkonflikter. Ville han aldrig dunka huvudet i väggen och bara skrika rakt ut? Men några sådana tankar avslöjar han inte. Som mest kostar han på sig att beskriva hur han återvände lite gladare till statsrådsberedningen efter att ha gjort verksamhetsbesök i Mörbylånga.
Men passionen saknas. Passionen för politiken som ändå måste ha funnits där. Och vinnarskallen. Någon längre utläggning om hur förbaskat skönt det faktiskt var att vinna och skriva historia ges inte riktigt. Reinfeldt öppnar inte sitt hjärta för läsaren.
Det är vanskligt att skriva sina memoarer kort efter att man avgått. Alla kommentarer om politiker som fortfarande är aktiva och skeenden som ännu är aktuella riskerar att förstoras och försvåra för dagens moderata partiledning. Därför är det till viss del förståeligt att boken innehåller få uthängningar och dramatiska scenbeskrivningar.
Men lite mer skit under naglarna hade Reinfeldts berättelse tjänat på.

Uppsala Vintagefestival

En grådaskig lördag i mars förgylls på bästa sätt genom att bege sig mot lärdomsstaden och dyka in i ett hav med färgsprakande gamla klänningar. Och det var precis vad jag gjorde igår!

  
En retroförening i Uppsala anordnade vintagefestival i Håga. Ett flertal riktigt bra säljare fanns på plats, bland annat Gavel25 från Västerås och Vintage by Callicoat från Knivsta som jag handlat av förut. 

  
Utbudet var bra och priserna humana. Som det ska vara på en bra mässa:) Fullsmockat med folk dessutom.

  
Jag provade den här klänningen, från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som aldrig varit använd. Som ny fast gammal alltså. Och jodå, den satt helt perfekt på mig så jag slog till. Ser fram emot att använda den i vår. 

  
Lite prylar och porslin fanns det också.

  
Min vän Bea hade också vägarna förbi och var på jakt efter ett tyg till sin pall som ska kläs om.

  
Tygjakten slutade med att det blev jag som köpte detta fina tyg. Det heter ”Lapp” och är designat av Inez Svensson. 

  
Annars var det roligt att bara titta på alla fina människor som gick runt. Många hade klätt upp sig och gått all-in med vintagefrisyrer och så. De här tjejerna var så tjusiga att jag var tvungen att fråga om jag fick ta en bild på dem :) 

Avslutade lördagen med att åka hem till vännerna H och J i Uggelsta och fika i deras fina 1800-talshus. Två tygstycken rikare, och väldigt nöjd med dagen i Sveriges näst bästa stad.