Post-trumpatiskt trötthetssyndrom 

Det poppade upp en såndär minnesbild på Facebook. Ni vet, bilder man laddade upp för fyra år sedan. Då befann jag mig i Washington tillsammans med Stureakademin. Vi fick bland annat träffa senator Rand Paul i Capitol Hill. Det var häftigt att han tog sig tid att prata med oss i en timme och mitt intresse för amerikansk politik minskade inte direkt. Jag gillar att de har högt uppsatta politiker i USA som faktiskt är libertarianer och inte bara liberala. 

Men det var då. Fyra år senare sitter jag här och lider av någon slags post-trumpatiskt trötthetssyndrom. I förrgår var jag på amerikanska ambassadens valvaka. Är nog första gången jag fått inbjudan till event som börjat klockan tre på natten. Sinnessjukt mycket folk, som ett mini-Almedalen. Träffade många ledarskribentvänner vilket var kul. Det var nog fler än en ledarskribent som fick skriva om den ledare de förberett i huvudet efter att Trump vunnit. Det var som en uppgiven, våt filt lade sig över valvakan. Men är det någonstans man ska befinna sig när man tar del av chockresultat så är det bland politiska vänner. Vid sjutiden tog jag min goodiebag med USA-pryttlar (fick några nya knappar till min samling med politiska pins) och åkte hem till Västerås. Inte ofta jag dygnar men det är heller inte presidentval så väldigt  ofta. Fick sällskap av vår trevliga stadsbyggnadsdirektör genom snökaoset. 

Har läst många eftervalsanalyser men inte så många bra sådana. Väldigt mycket fokus på vilka det var som röstade, deras hudfärg, inkomst, utbildning… Jag är inget fan av identitetspolitik och är mer intresserad av vilka åsikter de som röstade hade. En av de bäst valanalyser jag läst hittills är denna som Andreas Johansson Heinö skrivit. 
Bästa sättet att hantera valresultat man inte gillar är att engagera sig politiskt för det man vill förändra. Ikväll är det kommunfullmäktige i Västerås och det är nästan Trumpnivå på vissa inlägg. Vi har hittills haft långa debatter angående ett förråd för duvor och huruvida barn ska få utsmycka gångtunnlar. Efter att ha hört den sistnämnda debattens närmast frälsta förespråkare får det ses som ett mirakel att jag lyckades växa upp till en hyfsat självständig människa utan att ha utsmyckat en enda gångtunnel.

Då som nu för alltid 

Egentligen går jag aldrig på konserter. Jag minns i alla fall inte när jag var det senast, om vi nu bortser från typ Cityfestivalen i Västerås. Går mycket oftare på teater än på konsert. Kan tycka en låt är bra, men sällan femton med samma artist. Inte nu längre i dessa Spotifytider där man ofta lyssnar på någon låtlista som någon annan har gjort, och där man knappt vet hur den som sjunger ser ut, som Lina uttryckte det. Annat var det när man var tretton år och samlade på skivor. Sparade månadspeng och åkte in till Övik för att besöka Östmans musik och titta på alla spännande skivomslag. Hundra år sen, men nostalgisk som jag är… 

Det finns i alla fall några band som hängt med sen dess. Band som är svåra att skaka av sig. Kent är ett sådant band. Starkt förknippat med tonårsångest. Men jag gillar dem än. Och när deras avskedsturné aviserades i våras satt jag för första gången någonsin och bevakade ett biljettsläpp. Och ett drygt halvår senare stod jag längst fram i Fjällräven Center och sjöng med i ”Musik non stop”. 

Lina och jag. Så kul att återse gamla klasskompisar, nostalgikänslan blev ju inte mindre direkt. 

En raktigenom underbar konsert. Underbar. 

Mysteriet med det lilla bordet

Nu ikväll började mobilen plinga, flera personer messade och skrev att jag synts i TV. Herregud, var min första tanke, vad har jag nu ställt till med? Men nej, det var bara Antikrundan som körde en ” best of” på den gångna säsongen. Och där syntes ju mitt lilla bord som jag köade en halv dag för att få veta något om. Men experterna brydde sig inte nämnvärt om att forska i ursprunget eller tyda signaturen på bordsskivan, den gången, och jag fick knata hem utan att vara särskilt mycket klokare. 

Jag trodde gåtan skulle förbli olöst efter att ha frågat runt i olika Facebook-grupper utan framgång –  men plötsligt hände det. En tjej såg bordet i TV och taggade min kompis Anna på instagram (vi syntes ju bredvid varandra i rutan). Det visade sig att tjejens farfar gjort bordet. Signaturen på bordsskivan ska utläsas som Lapukins, närmare bestämt Alfred Lapukins som kom som lettisk båtflykting till Sverige 1944. Utbildad konstnär, keramiker och arkitekt i Riga och fortsatte vara verksam i Sverige, och gjorde således min bordsskiva. Kul historia och underbart att äntligen få veta. Instagram är fantastiskt :) 

Mönsterfest i Målhammar

En herrgård full med retrotextil bara en kort biltur från Västerås – det kan man ju inte missa! Galleriet i Målhammar har bjudit på godbitar från nordiska textilskapare under den senaste månaden. Åkte dit igår med retrobloggvännerna Anna och Helena.

Blev så glad av det här rummet. 

Tyget ”Kaivo” av Maija Isola för Marimekko från 1965.

”Melooni” också av Maija Isola. 

Min favorit var detta underbara tyg: ”Fantasia” av Mari Simmulson. 

 ”Simpukka” av Marjatta Metsovaara. 

Vi tog en lunch på Gula stallet precis intill galleriet. Oerhört fridfull plats och väldigt god lunch. (Fotocred till Anna)

När vi ändå var i krokarna svängde vi förbi ett av mina favoritställen – Lata Pigan i Vela. En riktig skattkammare om man gillar retrotextilier och vintagekläder. 

En hel del lampor och porslin finns också. 

Anna spanar in tyger. 

Svårt att inte hitta något man gillar här.

 

Köpte en klänning med fint harlekinmönster, en fin aftonväska, och sidenscarfen fick jag på köpet tack vare att Anna prutade så bra :) 

 Riktigt glad åt väskan, den blir perfekt när jag ska gå på disputationsfest om några veckor tror jag. 

Lite osäker på om utställningen i Målhammar har öppet även nästa helg men om så är fallet rekommenderar jag verkligen ett besök, likaså hos Lata Pigan! 

Ett litet radhus från 1953

Livet sniglar sig inte fram just nu direkt. Det är de stora penseldragens tid. Det känns som att jag blivit mer vuxen mentalt de senaste sex månaderna än de senaste sex åren dessförinnan. Av flera skäl. Ett skäl är att jag köpt radhus, tillsammans med min blivande sambo J. Smaka på orden – radhus. Blivande sambo. Tänka sig.

Jag har hårdbevakat Hemnet sedan ett år tillbaka, och var ju nära att slå till på ett 50-talsradhus i Berghamra i höstas. Det med drömköket. Då blev det inget köp men jag har sedan dess blivit allt mer övertygad om förträffligheten med just radhus. Det innebär lite mer yta att ställa vackra möbler på, det innebär en lagom stor gräsplätt och lagom mycket underhållsarbete. Är det dessutom ett bostadsrättsradhus känns det ännu lite tryggare om man som jag inte har ett särdeles stort intresse för stambyten, takrenovering och annat pillande. Dessutom kostar radhus lite mindre än en villa, en inte helt ovidkommande faktor i sammanhanget.

Så när det dök upp ett litet radhus från 1953 på Gideonsberg, inte långt från Haga där jag bor nu, tjatade jag mig till en förhandsvisning och föll pladask. Okej, köket har kanske inte originalluckorna kvar, men många andra fina detaljer finns bevarade. Och det viktigaste av allt – känslan när jag gick omkring därinne. Radhuset hade en själ. Väggarna hade en historia att berätta. Och jag ville bara stanna kvar och lyssna.

J var med på noterna och efter en ytterst nervpåfrestande budgivning fick vi skriva kontrakt i fredags. Att vi köper radhuset från en äldre dam som med tårar i ögonen beskrev hur hon flyttade in där på 50-talet gjorde inte saken sämre.

mdiynnwwmdawmtawmtu1mxw5ng..

Kan inte låta bli att visa några bilder. Ovan syns uteplatsen. Här kanske jag kan lyckas odla något, och bygga altan, och fälla ut min solsäng från 70-talet och… bara njuta?!

mdiynnwwmdawmtawmtu0mnw5ng..

Vardagsrummet, älskar att taket går upp till nock och att det finns öppen spis! Filmaffischerna på väggen är förresten original från 30-talet men de följer nog inte med huset🙂

mdiynnwwmdawmtawmtuzoxw5ng..

Gillar också att radhuset är i flera plan, gör att det känns större. Och trappan är fin.

Fler bilder kommer när vi flyttat in, vilket vi gör i slutet av augusti. Nu kommer jag att gå bananaz bland tapetprover i sommar – och såklart provmöblera tusen gånger i min skalle. Plötsligt finns ju faktiskt utrymme för att ropa in en och annan trevlig retromöbel på auktion i sommar också🙂

Malmö tur och retur

1700 moderater kan inte ha fel. Det var i Malmö man skulle vara i helgen.

Den årliga kommunkonferensen brukar bjuda på en massa seminarier om allt från skolpolitik till sociala medier, tal av diverse frontfigurer – men framför allt, nätverkande och återseende av en herrans massa människor man lärt känna inom partiet genom åren. Vi behöver alla de där träffarna för att orka med, tror jag. Känna att man är många. Skratta, dansa och sucka åt regeringen. Lyssna på peppande tal, sola sig i glansen från Anna Kinberg Batra och se Hallstahammar ta hem spurtpriset som bästa medlemsvärvar-förening. Stolt!

Utsikt från Scandic Triangeln där jag bodde. Fint.

Jag och min bordsdam till middagen, Åsa. Som också bloggar regelbundet, det är inte många politiker som gör det numera men Åsa håller i! Bra tycker jag, som fortfarande gillat att läsa bloggar.

Anna Kinberg Batras tal handlade om ”En plan för Sverige”. Bäst gillar jag nog fokuset på tryggheten. Citat: I ett starkare Sverige lämnar inte rättsstaten någon utanför. Inte något område, inte någon alls. Sverige ska fungera. Överallt.

Efter konferensen åkte de flesta hem, men jag stannade i stan för att möta upp Alex. Vi tog en promenad på en gata som var helt kantat av syrener, underbart! Älskar doften!

Jag följde med till Teaterhögskolan och lyssnade på en av Alex vänner som berättade om sitt volontärarbete med att ta emot båtflyktingar i Grekland, där han framförallt berättade om en barnfamilj som han hjälpte efter att de legat och flutit omkring i vattnet i en timme. En otroligt intressant berättelse om människoöden som inte blev sämre i och med att den framfördes av en skådespelare. Är övertygad om att det blir en väldigt bra pjäs av det så småningom.

Vi hann också med ett snabbt loppisbesök och matmarknad innan det var dags för middag – bjöds på en mycket god nordafrikansk gryta. Sedan var jag rätt slut som artist efter att ha haft partikonferens för andra helgen i rad och dessutom en hel del jobb, plugg och kommunpolitiska bestyr ovanpå det. Det blev en lugn kväll med popcorn, smoothies och The Island innan jag tuffade hem till Västerås med tåget på söndagen.

Fryxellska skolans värdering hemlighölls med Edströms godkännande

Läste till min stora förvåning i dagens VLT att fastighetsnämndens ordförande Magnus Edström (MP) påstår att han inte kände till värderingen av Fryxellska skolan som S-styret vill sälja. Han försöker även gömma sig bakom fastighetsdirektören som han hävdar har sekretessbelagt handlingarna. Då vill jag bara klargöra tre saker:

1. Moderaterna har ända sedan vi fick kännedom om planerna på försäljningen begärt att sekretessen på värderingarna ska hävas. Redan på fastighetsnämndens möte 21 januari i år finns denna åsikt protokollförd. Magnus Edström och resten av S-styret har vid varje tillfälle frågan diskuterats de senaste tre månaderna försvarat sekretessbeslutet.

2. På nämndens sammanträde den 21 april avslog Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet ett yrkande från Moderaterna och Liberalerna yrkande om att häva sekretessen på värderingarna. Protokollet finns att läsa här: http://www.vasteras.se/download/18.7c22fe6b15439b99a9b1328/1461930886740/Protokoll+2016-04-21.pdf 

3. Jag har i egenskap av 2:e vice ordförande i nämnden fått ta del av de sekretessbelagda värderingarna sedan den 12 februari, en möjlighet som samtliga ledamöter i nämnden haft. Jag har även tagit upp värderingarnas innehåll för diskussion vid sammanträde med fastighetsdelegationen. Magnus Edström har då meddelat att han inte är intresserad av att diskutera värderingarnas innehåll.