Var är passionen, Reinfeldt?

Skrev en recension av Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs” till vår medlemstidning och publicerar den även här: 
Fredrik Reinfeldt har skrivit sina memoarer och det är en historieskrivning som heter duga. Ingen moderatledare i modern tid har varit mer framgångsrik. Två raka valsegrar, med en toppnotering på över 30 procent, ett Alliansbygge och en förnyelse som ritade om hela den politiska kartan i grunden. Lägg därtill en infekterad ordförandestrid under MUF-tiden, några år i kylan i riksdagsgruppen och ordförandeskap i EU. Allt detta beskriver Reinfeldt i sin bok med ett ganska distanserat förhållningssätt. Det är inga hårda ord, inga rallarsvingar eller brinnande berättelser. Han ikläder sig snarare en betraktares roll när han tecknar sitt självporträtt.
Det är genom hela boken avskalat och inte det minsta privat. Filippa och barnen nämns bara som hastigast, trots att det självklart måste ha påverkat honom mycket. Överlag är det ont om name-dropping och Reinfeldt aktar sig noga för att kritisera någon. Han beskriver hur han kuppade till sig ordförandeposten i en lokal MUF-förening på ett närmast kliniskt sätt, utan att använda ordet kupp och utan att få det att framstå som smutsigt. Han beskriver sedan hur den stora ordförandestriden i MUF med Ulf Kristersson 1992 gav honom sådan ångest att han lovade sig själv att aldrig ge sig in i en personstrid mer.
Jag slås av vilken målmedvetenhet Reinfeldt besitter. Allt han gör verkar metodiskt, systematiskt, lågmält men bestämt. Pliktkänslan framträder tydligt i allt från minnena från elevrådet i skolan till värnpliktens prövningar i norra Norrland. 90-talets ekonomiska kris präglade den unge Reinfeldt under sina första år i riksdagen som sedan i statsministerrollen kom att göra ”ordning och reda i ekonomin” till sitt mantra.
Alla politiska händelser är beskrivna på ett sådant sätt att även den som inte är så insatt i politik kan ta del av dem. I den aspekten riktar sig boken till en bred publik. För den som varit med länge knyter kapitlen ihop bilden av Fredrik Reinfeldt på ett bra sätt. Men utan den där syrligheten och sältan.
Särskilt i de sista kapitlen är det mer av årsredovisning än personliga anekdoter.
Innan jag läste boken hoppades jag få svar på en fråga. Den fråga jag alltid velat ställa till Fredrik de gånger då han öppnat för frågor efter att ha föreläst i partisammanhang. Nämligen vad som egentligen driver honom och hur han har orkat. I boken beskriver han hur han förhandlar i EU under flera dygn i sträck. Tuffa mediedrev och personkonflikter. Ville han aldrig dunka huvudet i väggen och bara skrika rakt ut? Men några sådana tankar avslöjar han inte. Som mest kostar han på sig att beskriva hur han återvände lite gladare till statsrådsberedningen efter att ha gjort verksamhetsbesök i Mörbylånga.
Men passionen saknas. Passionen för politiken som ändå måste ha funnits där. Och vinnarskallen. Någon längre utläggning om hur förbaskat skönt det faktiskt var att vinna och skriva historia ges inte riktigt. Reinfeldt öppnar inte sitt hjärta för läsaren.
Det är vanskligt att skriva sina memoarer kort efter att man avgått. Alla kommentarer om politiker som fortfarande är aktiva och skeenden som ännu är aktuella riskerar att förstoras och försvåra för dagens moderata partiledning. Därför är det till viss del förståeligt att boken innehåller få uthängningar och dramatiska scenbeskrivningar.
Men lite mer skit under naglarna hade Reinfeldts berättelse tjänat på.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s