På Balkan tar man kurvorna lite snävare

I en by som heter Zupa i Bosnien, nära Dubrovnik och nära gränsen till Montenegro, där fick jag uppleva det riktiga Balkan. En sanslös energikick faktiskt. Det är alltid svårt att återberätta resor där man varit konstant glad men jag ska göra ett försök.

I korsningen mellan Trebinje och Niksic ligger ett hus. Modernt, stilrent inrett med pool. Där vaknar vi, med en utsikt som får Höga Kusten att kännas pluttigt. Förlåt mig, hembygden. Längs med husväggen ligger en hund som heter Bertil, fast det är en tik.

Vi hämtar gurka direkt från gården, utanför ytterdörren hänger vindruvor. Vi skrattar bort pratet om ormar. Smakar lite grappa, sneglar mot poolen. Vi bor nära gränsen till Kroatien och därför är det här den tryggaste platsen i Bosnien, sägs det. Gränspolisen hojtar åt oss och vi får nya fina stämplar i våra pass.

I det andra huset längst upp i backen finns inget Wi-Fi och ingen TV, det är en plats för avkoppling. Jag åker upp för de hisnande branta backarna och vansinnigt skarpa kurvorna och förstår varför. Bosnien, varför berättade du aldrig att du var så här vacker? Var har du varit hela mitt liv?

Vi går ner till bäcken för att bada. Kräftburarna kontrolleras. Inga kräftor men en död orm har fastnat. Några går vidare till något som kan liknas vid ett vattenfall. Jag nynnar. Och lilla bäcken, mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner, var lilla bäcken blev av. 

När vi rullar i de branta kurvorna mot gränsen till Montenegro bildar vi varandra. Varför heter det Bosnien Hercegovina, går Hercegovina att jämföra med Skåne? Vi talar om religioner, om krig och om kärlek. Vi äter ost, kött och dricker vin. Jag har varit i Toscana men det här är något annat. Något helt annat. Ur radion hörs smattrande serbokroatiska. Vi gnager på ben och ber om mer ost. Att behöva fly från denna plats är svårt att föreställa sig.

De säger att det var 43 grader i Kotor. Men när jag simmar ut i vattnet är det svalt. Det är egentligen en privat hotellstrand men vi fick tillåtelse att parkera och bada. Vi krockade nästan på vägen med en cyklist, på Balkan tar man kurvorna lite snävare.

I Dubrovnik går vi i trappor. Kranvattnet går tack och lov att dricka. Tidsschemat för dagen har spruckit för länge sedan. Middagen serveras klockan 22 och vi beställer get men får något annat. Vi skrattar. Jag pratar bred norrländska på beställning och gamla minnen gås igenom. Livet på Balkan är lite enklare.

Vi åker till ett ortodoxt kloster. Pratar om munkar, med munkar, och om det ännu enklare livet. Munkarna säljer vin som smakar heligt, ljuvligt, välsignat.

Det finns ingen sås till köttet. Man jobbar inte så här. Men man kan köpa färska, billiga fikon i mängder på marknaden i Trebinje. Det tar vi med oss hem, den söta smaken ska påminna oss om dagarna här.

Gränskontrollen tar tid på hemvägen. Vi väntar och väntar. Gränspolisen jobbar långsammare än en sköldpadda fullproppad med sömnmedel. Otåligheten sprider sig. Incheckning inom en timme och bilen måste tankas först och går det att slå på dataroamingen nu utan att bli ruinerad? Stressade svenskar i grupp. Men vi blir lugnade och lovade att i Dubrovnik är det inte så noga med detaljerna, vi kommer att hinna.

Och vi hann. Och vi kom hem. Och jag är lycklig, nästan rusig av hur bra den här resan var. Tack Enes. Din generositet och gästfrihet är lika vidsträckt och oändlig som utsikten från bergen i Montenegro. Och då överdriver jag inte. Det här lever vi på länge.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s