Jag fick skidskytten Björn Ferrys bok ”Ferry tales” i julklapp. Ferry har länge varit en favorit med sitt sätt att alltid uttrycka sig levande och oväntat i en sportvärld där intervjuerna med idrottsstjärnor efter deras tävlingar brukar vara påfallande likriktade och förutsägbara.
Boken gick snabbt att läsa. Det är en slags dagbok där vi får följa Ferry under hans tre sista säsonger i karriären. Av en slump plöjde jag igenom ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” precis innan jag läste ”Ferry tales”. Jag måste säga att Ferry har vissa likheter med ”Hundraåringen” själv. För likt Allan Karlsson beskriver han sin skidskyttevärld i en slags ”det är som det är och det blir som det blir”-mentalitet. Jag tror till och med att Ferry på någon sida skrev just orden ”det blir som det blir”. Han konstaterar, snarare än hetsar upp sig. Och han har en förmåga att ställa oväntade frågor, bara sådär, till vem som helst. Som när han beskriver följande (citerar ur minnet): ”Såg Charlotte Kalla sitta i matsalen. Jag frågade henne om hon bestämt vilket parti hon skulle rösta på i höst. Nää, sa hon.” Och så var det inget mer med det, liksom.
Undertiteln på boken är ”inte så förbannat tillrättalagt”. Och visst är det som han själv förvarnar om, en låg nivå på innehållet på vissa sidor. Han hade med fördel kunnat skära bort hälften av anekdoterna kring snor, bajs och onani, och ändå behållit känslan av att han inte censurerar något. Får känslan av att han noggrant planerat att ha med just de anekdoterna för att påvisa att det inte är en tillrättalagd bok. Att skriva obekväma saker gör man ju högst medvetet, och Ferry skriver mycket om varumärkets betydelse – och om pengar och sina skogsinvesteringar.
Björn Ferry gör väldigt klart i boken att han lider av klimatångest. Men att bli politiker pallar han inte, eller kanske ändå… Flera gånger skriver han om hur kul det verkar vara att hänga i Almedalen. Han söker mental stimulans, vill hänga med folk som ger honom nåt i utbyte, har mål och drömmar. Det finns enligt honom bara fyra-fem stycken såna i Storuman där han bor. Och han dissar skidåkare som inte har nån hjärna eller verkar tänka efter. I det ljuset blir de många kroppsvätske-anekdoterna i boken lite svårförklarade.
Jag får större förståelse varför skidskyttestjärnor som Helena Ekholm och Magdalena Neuner lade av tidigt trots stora framgångar när jag läst Ferrys bok. Som när han beskriver hur han tvingas isolera sig från sin familj och den lille sonen Dante på grund av rädslan att bli förkyld. Att bli sjuk innebär oftast utebliven tävlingsstart och då cashar du inte heller inte in något som skidskytt. Svenska åkare tjänar inte multum, det gör man däremot som aktiv i Frankrike och Ryssland. Ferry beskriver också irritationen över när folk kommer fram till honom på lunchrestaurangen och när kufar ringer hem till honom.
Damlaget får många kängor och knappt en enda positiv kommentar. Tränare och förbundsledning likaså. Han tar fram bössan och avlossar en salva mot dem: pang-pang-pang-pang-pang. Och sen är det inte mer med det. Är det onödigt många pikar? Ja. Framstår han som genuint elak när man läst klart hela boken? Nej.
Ferry beskriver också ett skidskytteliv med en hel del alkohol mellan varven. Samtidigt som han på vissa ställen i boken anklagar andra för att inte träna tillräckligt seriöst, verkar han inte se några problem med att hälla i sig rejält med vin både innan tävlingar och på träningsläger.
Boken når sina höjdpunkter när han blickar tillbaka på stunder som OS-guldet och hur mycket det betydde för honom – och kanske allra mest för den karismatiske tränaren Wolfgang Pichler.
Han beskriver det också bra när han försöker förklara vad som driver honom, och kommer fram till att det troligen handlar om status, pengar och att bli accepterad. Och att han hoppas att framgångar i idrott ska bota hans taskiga självkänsla.
I boken framträder mellan raderna en nyfiken och sökande Björn Ferry. Det och den uppriktiga och osminkade inblicken i en svensk skidskytts vardag gör boken läsvärd. Han har tydligen skrivit dagbok i 15 år, men bara de tre senaste är med. Kanske hade boken vunnit på om han också inkluderat väl valda utdrag från de tidigare åren.
Eleonore Lundkvist 