På Balkan tar man kurvorna lite snävare

I en by som heter Zupa i Bosnien, nära Dubrovnik och nära gränsen till Montenegro, där fick jag uppleva det riktiga Balkan. En sanslös energikick faktiskt. Det är alltid svårt att återberätta resor där man varit konstant glad men jag ska göra ett försök.

I korsningen mellan Trebinje och Niksic ligger ett hus. Modernt, stilrent inrett med pool. Där vaknar vi, med en utsikt som får Höga Kusten att kännas pluttigt. Förlåt mig, hembygden. Längs med husväggen ligger en hund som heter Bertil, fast det är en tik.

Vi hämtar gurka direkt från gården, utanför ytterdörren hänger vindruvor. Vi skrattar bort pratet om ormar. Smakar lite grappa, sneglar mot poolen. Vi bor nära gränsen till Kroatien och därför är det här den tryggaste platsen i Bosnien, sägs det. Gränspolisen hojtar åt oss och vi får nya fina stämplar i våra pass.

I det andra huset längst upp i backen finns inget Wi-Fi och ingen TV, det är en plats för avkoppling. Jag åker upp för de hisnande branta backarna och vansinnigt skarpa kurvorna och förstår varför. Bosnien, varför berättade du aldrig att du var så här vacker? Var har du varit hela mitt liv?

Vi går ner till bäcken för att bada. Kräftburarna kontrolleras. Inga kräftor men en död orm har fastnat. Några går vidare till något som kan liknas vid ett vattenfall. Jag nynnar. Och lilla bäcken, mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner, var lilla bäcken blev av. 

När vi rullar i de branta kurvorna mot gränsen till Montenegro bildar vi varandra. Varför heter det Bosnien Hercegovina, går Hercegovina att jämföra med Skåne? Vi talar om religioner, om krig och om kärlek. Vi äter ost, kött och dricker vin. Jag har varit i Toscana men det här är något annat. Något helt annat. Ur radion hörs smattrande serbokroatiska. Vi gnager på ben och ber om mer ost. Att behöva fly från denna plats är svårt att föreställa sig.

De säger att det var 43 grader i Kotor. Men när jag simmar ut i vattnet är det svalt. Det är egentligen en privat hotellstrand men vi fick tillåtelse att parkera och bada. Vi krockade nästan på vägen med en cyklist, på Balkan tar man kurvorna lite snävare.

I Dubrovnik går vi i trappor. Kranvattnet går tack och lov att dricka. Tidsschemat för dagen har spruckit för länge sedan. Middagen serveras klockan 22 och vi beställer get men får något annat. Vi skrattar. Jag pratar bred norrländska på beställning och gamla minnen gås igenom. Livet på Balkan är lite enklare.

Vi åker till ett ortodoxt kloster. Pratar om munkar, med munkar, och om det ännu enklare livet. Munkarna säljer vin som smakar heligt, ljuvligt, välsignat.

Det finns ingen sås till köttet. Man jobbar inte så här. Men man kan köpa färska, billiga fikon i mängder på marknaden i Trebinje. Det tar vi med oss hem, den söta smaken ska påminna oss om dagarna här.

Gränskontrollen tar tid på hemvägen. Vi väntar och väntar. Gränspolisen jobbar långsammare än en sköldpadda fullproppad med sömnmedel. Otåligheten sprider sig. Incheckning inom en timme och bilen måste tankas först och går det att slå på dataroamingen nu utan att bli ruinerad? Stressade svenskar i grupp. Men vi blir lugnade och lovade att i Dubrovnik är det inte så noga med detaljerna, vi kommer att hinna.

Och vi hann. Och vi kom hem. Och jag är lycklig, nästan rusig av hur bra den här resan var. Tack Enes. Din generositet och gästfrihet är lika vidsträckt och oändlig som utsikten från bergen i Montenegro. Och då överdriver jag inte. Det här lever vi på länge.

Annonser

En natt på Utter Inn 

Att turista i sin egen stad är underskattat. Jag har ju inte bott i Västerås sådär jätte-jättemånga år och har fortfarande en hel del att utforska. Nu under semestern försöker jag passa på att besöka diverse ställen jag inte varit på tidigare – restauranger, turistfällor och – undervattenshotell.

Sveriges enda undervattenshotell. Utter Inn heter det och ligger ute i Mälaren, bara någon kilometer från Östra hamnen. Jag gav min sambo J en övernattning där i födelsedagspresent för någon månad sedan och igår var det dags.

Vi började med en burgare på Cirkus. Man kan beställa middag ut till hotellet också om man vill.

Sedan ett glas vin på K9 innan vi blev upphämtade vid kajen och kördes ut till hotellet.

Som ni ser är det superlitet, bara 10 kvadratmeter stort. Bilden togs imorse då det var mulet men igår kväll hade vi sol och värme, superhärligt.

För att komma ner till sovrummet var man tvungen att gå nedför en brant stege. Sover gör man tre meter under vattenytan. Mikael Genberg heter konstnären som kom på den briljanta idén att bygga detta. Han är även upphovsman till ”Hotell Hackspett”, ett hotell som ligger högt upp i ett träd mitt i Vasaparken.

J tog ett kvällsdopp. Jag drack Prosecco på bryggan och lyssnade på Uno Svenningssons låt ”Under ytan”.

Nere i sovrummet kunde man se rätt ut i vattnet genom fyra mer eller mindre grumliga fönster. Hotellet var i övrigt fräscht men dessa fönster var det kanske inte.

Många fiskar simmade förbi. Roligt. Som att bo i ett akvarium.

Västerås har en rätt så fin skyline må jag säga.

När solen gått ner sov vi som stockar tre meter under ytan. Det gungade lite men jag som har anlag för åksjuka/sjösjuka mådde helt okej. Det var otroligt avkopplande att bo därute, avskärmad från stan men ändå inom räckhåll. Ute på vattnet helt själva men ändå med vissa bekvämligheter.

Det verkar vara mest ”utsocknes” som bor på detta hotell men för Västeråsare som inte testat kan jag verkligen rekommendera att boka en natt – varför inte ge bort i present till någon som behöver koppla av.

Och på frågan om vi såg några uttrar är svaret tyvärr nej 😉

Malmö tur och retur

1700 moderater kan inte ha fel. Det var i Malmö man skulle vara i helgen.

Den årliga kommunkonferensen brukar bjuda på en massa seminarier om allt från skolpolitik till sociala medier, tal av diverse frontfigurer – men framför allt, nätverkande och återseende av en herrans massa människor man lärt känna inom partiet genom åren. Vi behöver alla de där träffarna för att orka med, tror jag. Känna att man är många. Skratta, dansa och sucka åt regeringen. Lyssna på peppande tal, sola sig i glansen från Anna Kinberg Batra och se Hallstahammar ta hem spurtpriset som bästa medlemsvärvar-förening. Stolt!

Utsikt från Scandic Triangeln där jag bodde. Fint.

Jag och min bordsdam till middagen, Åsa. Som också bloggar regelbundet, det är inte många politiker som gör det numera men Åsa håller i! Bra tycker jag, som fortfarande gillat att läsa bloggar.

Anna Kinberg Batras tal handlade om ”En plan för Sverige”. Bäst gillar jag nog fokuset på tryggheten. Citat: I ett starkare Sverige lämnar inte rättsstaten någon utanför. Inte något område, inte någon alls. Sverige ska fungera. Överallt.

Efter konferensen åkte de flesta hem, men jag stannade i stan för att möta upp Alex. Vi tog en promenad på en gata som var helt kantat av syrener, underbart! Älskar doften!

Jag följde med till Teaterhögskolan och lyssnade på en av Alex vänner som berättade om sitt volontärarbete med att ta emot båtflyktingar i Grekland, där han framförallt berättade om en barnfamilj som han hjälpte efter att de legat och flutit omkring i vattnet i en timme. En otroligt intressant berättelse om människoöden som inte blev sämre i och med att den framfördes av en skådespelare. Är övertygad om att det blir en väldigt bra pjäs av det så småningom.

Vi hann också med ett snabbt loppisbesök och matmarknad innan det var dags för middag – bjöds på en mycket god nordafrikansk gryta. Sedan var jag rätt slut som artist efter att ha haft partikonferens för andra helgen i rad och dessutom en hel del jobb, plugg och kommunpolitiska bestyr ovanpå det. Det blev en lugn kväll med popcorn, smoothies och The Island innan jag tuffade hem till Västerås med tåget på söndagen.

Så som i Almedalen, så ock på fastlandet

Har hämtat andan från årets Almedalsvecka. Tur att den ger mer energi än den tar.
I år fokuserade jag på att gå på seminarier, möten och mingel som var kopplade till sjukvård och bostadsbyggande. Det vill säga ämnen som knyter an till mitt jobb och mitt gruppledarskap i Fastighetsnämnden. Kändes i efterhand som rätt prioritering. Och seminarier med dessa två ämnen fanns i överflöd.

Efter några år lär man sig rätt bra att sålla agnarna från Almedalsvetet. Ändå fanns det så mycket jag ville gå på. Är nyfiken och vill veta allt, lära mig allt, hinna med allt. Det är svårt. I Almedalen känns det hela tiden som om alla andra är någon annanstans. Stimmet är galet och härligt på samma gång.
Bodde i lägenhet precis innanför Söderport som tidigare år. Den snälla hyresvärden ville inte ta ut någon monsterhyra trots att efterfrågan på centralt boende är gigantisk, och jag som betalar boendet ur egen ficka var såklart djupt tacksam för det. Som prisutvecklingen ser ut är det på gränsen att fritidspolitiker och ideellt arbetande kan åka till Almedalen på egen bekostnad. Problematiskt. Det finaste med Almedalen är ju öppenheten och att vem som helst kan delta på de flesta arrangemang.

Dock tror jag inte på idén att flytta veckan någon annanstans. Det är ju den magiska inramningen som gör det så unikt. Visby tar alltid andan ur mig, med sina gränder, vinklar, vrår och utsiktsplatser. Bedövande vackert från morgon till kväll.
Bästa seminarierubriken löd ”Går det att förbjuda fula hus?”. Anordnat av Sveriges Arkitekter och Archileaks. Om det levde upp till förväntningarna? Det tycker jag. Blir mer och mer intresserad av arkitektur och tycker dagens stadsutveckling generellt är trist med väldigt likriktade hus och en negativ syn på att bygga i klassisk stil trots att de flesta människor uppskattar detta. Men som det sades i panelen, arkitekturdebatten hamnar ofta i diskussionen fint/fult men det finns fler dimensioner än så. Och för att få fram riktigt fina hus måste man nog tillåta ett och annat fult, det är dagens ”mellanmjölksstil” som är problematisk, där ingen vågar sticka ut. Många kloka människor i panelen som vågade säga saker som att ”vi borde samverka mindre”. Oftast hör man ju tvärtom, men här menade man att för mycket samverkan riskerar att ta udden av vågade idéer. Arkitekter vill arbeta på uppdrag, inte i projekt.
Här kan du se hela seminariet i efterhand.
 Satte nytt personligt rekord när jag lyckades hinna med sju seminarier och tre mingel på en dag. Vad göra när det finns så mycket som låter intressant? Dagen efter tog jag det något lugnare. En bägare från Visby Glass är obligatorisk. Lystring alla glassförsäljare – det är så här riktig glass ska smaka.
En av alla trevliga personer man kan träffa i Almedalen – Mattias Svensson. Han är inte bara AIK:are, han har också nyligen utkommit med boken ”Miljöpolitik för moderater” som jag berömde honom för. Har nästan läst klart den och det är rekommenderad läsning!

På torsdagen var det dags för den traditionella Kinadagen där korta, faktaspäckade seminarier om Kinas ekonomi, politik, media m.m. avlöser varandra under hela dagen. Man lyckas alltid locka de främsta Kinaexperterna och hitta nya vinklar. Det enda som är synd är att det inte finns tid för någon frågestund. En av de inbjudna gästerna i år var framtidsministern Kristina Persson. Jag lyssnade spänt då hon talade i femton minuter för att försöka förstå vad hon egentligen gör i regeringen. Men jag blev tyvärr inte klokare. Citat som ”det här är ju inte mitt ansvarsområde” och ”nu spekulerar jag” ändrar inte direkt min uppfattning om att hennes ministerpost är en tveksam uppfinning. Dessutom ansåg hon att Löfvens velande kring huruvida Kina är en diktatur eller inte var ett medialt drev som var uppförstorat och inte speciellt viktigt. Hmm.
Lunch på Kallis är alltid väldigt trevligt. I sällskap av Anna åt jag en skaldjurspasta med extremt mycket chili. Detta i kombination med att det var väldigt, väldigt varmt gjorde att hela jag förvandlades till en kokande kräfta.

Den kokande kräftan i sällskap med en annan Anna. Kinberg Batra, närmare bestämt. Sveriges första kvinnliga statsminister? Jag hoppas och tror att det blir så.

När vi ändå är inne på idolbilder, denne man heter Anders Ekholm och jag skulle vilja utnämna honom till Almedalens minst floskelbetonade debattör. Alltid, alltid underhållande och skarp att lyssna till. Ska ni ordna ett seminarium som berör sjukvård, bjud in honom för tusan. Det piggar upp hela tillställningen, jag lovar.

Apropå floskler. På ett seminarium om psykisk ohälsa hade ett gäng paneldeltagare stått och pratat om ”bred samverkan”, ”vi måste börja lyssna på patienten” och så vidare. Då räcker en ung tjej upp handen och säger ”Jag bara undrar… ni säger att ni ska lyssna på patienten men… kom ni på det nu eller?”. Tystnad uppstod innan någon ur panelen tog micken och svarade ”jag håller med dig!”. Jo, så kan man ju svara om man inte vill bemöta en obekväm fråga. Jag kände bara heja dig, tjejen som vågade ifrågasätta ”självklarheter”. Fler borde göra det.

Inget blogginlägg utan hamburgertips! I Visby finns ett hamburgerställe som heter Brooklyn. Riktigt bra och värt ett besök!

Vad tar jag då med mig hem till Västerås som tål att följas upp? Ja, bland annat etablerade jag kontakt med tre byggherrar som idag inte bygger i Västerås men som är intresserade av att bygga. Vi behöver fler som bygger så det känns superkul om det kan resultera i något.

Det var också intressant att notera det svala intresset från byggherrarna för regeringens bostadspolitik. Investeringsstödet som Mehmet Kaplan lanserade verkade få byggherrar ens förstå hur det är utformat. När jag skulle fråga Kaplan om detta på ett seminarium, smet han innan frågestunden ägde rum. Snopet! Detsamma gjorde förresten Gabriel Wikström på ett seminarium som Dagens Medicin anordnade. Trist att ansvariga ministrar inte tar sig tid att svara på frågor när de ändå tackat ja till att delta, tycker jag.

Almedalsrapportering slutförd. Nu blir det jobb resten av veckan – faktiskt väldigt skönt att vara nästan ensam på kontoret, beta av surdegar och försöka organisera alla tankar och idéer som virvlar runt kring allt som ska göras i höst.

Mat, teater och parlamentstur i London

Jag hade aldrig varit i London förut. Mitt sällskap J säkert tio gånger. Båda var supernöjda när vi landade på Västerås flygplats igår, efter en midsommarweekend i en stad som jag gillade så fort jag klev av planet.

Vi bodde väldigt nära British Museum på ett hotell som hette Myhotel Bloomsbury. Ett tips är att alltid boka via hotels.com – vi fick en gratisnatt i London tack vare att vi samlat på oss ett gäng hotellnätter i New York, och kunde kosta på oss att bo väldigt centralt. J ansåg att man ”ska” bo sunkigt i London och att det hör till, men jag höll väl inte riktigt med… Myhotel var i alla fall fräscht och vårt rum hade en enorm takhöjd. Ganska lyhört men är man redan halvdöv som jag är spelar ju sådant mindre roll.

Första kvällen åt vi på italienska lilla pärlan Cosmoba. Servitören hade allt annat än bråttom, och när J artigt frågade om de kunde sätta på värmen fick han svaret ”det är inte kallt”. Vilket vi mest tyckte var roligt, och min pasta carbonara var jättegod och förrätterna ännu bättre. Prisvärt ställe.

På Midsommarafton tog vi oss ut till Notting Hill. Gick längs Portobello Road och spanade in marknaden. Jag köpte två emaljskyltar och så åt vi fish and chips, en riktig klassiker.

Retro Clothing, en av få retro/vintage-butiker jag var inne i. Fanns lite porslin där också. Inget som jag fastnade för. Lär finnas mycket bra vintage i London dock, får se om jag tar mig tid någon annan gång att leta ordentligt. Nu var det mycket annat vi ville hinna med denna helg.

Vi promenerade i Kensington Gardens och Hyde Park.  Kan inte säga annat än att det var väldigt fint och romantiskt och gulligulligt.

Eftersom det var min födelsedag (hurra för mig) så överraskade J mig med att ha bokat bord i förväg på Tamarind. En indisk restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Och det märktes kan jag säga. Åt kyckling till förrätt, lamm till huvudrätt och pistasch-kulfi till efterrätt. ALLT var himmelskt gott. Kan rekommendera deras teatermeny, då kostar det inte skjortan heller. Servicen oklanderlig.

Efter middagen var vi och såg The Mousetrap på St Martins Theatere. Detta är den teaterpjäs som spelats längst av alla i världen och nu är inne på sitt 63:e år. Jag är ett stort fan av Agatha Christie som skrivit pjäsen och har samlat på hennes böcker sedan jag var 12 år gammal. Nu har jag en ganska fin samling svenska originalutgåvor, får visa den i ett annat inlägg någon gång. I alla fall var det jätteroligt att få se pjäsen, välspelad, rolig och så genuint engelsk! Den utspelar sig på ett klassiskt gammalt guesthouse på landsbygden och jag och J blev rätt sugna på att ta in på ett sådant på en resa i framtiden.

På lördagen fick jag äntligen se Big Ben, när vi begav oss till det brittiska parlamentet för en guidad rundtur. Wow, säger jag bara. Deras parlament kändes stundtals mer som en kyrka, och det var roligt att se House of Commons som skiljer sig en del från plenum i Sveriges riksdag… bara en sådan sak som att inte alla får plats och att man får ställa sig i ett annat rum för att rösta. Är man politisk nörd är ett parlamentsbesök ett måste.

Efter parlamentet strosade vi runt Buckingham Palace men det var galet mycket folk så vi gick vidare och hälsade på Churchill…

Till London Eye var det milslånga köer så det skippade vi.

Afternoon Tea bokade vi in i förväg på The Library Lounge. Åh, det kommer jag leva på ett tag! Först och främst var teerna jättegoda. Utsökta klassiska tillbehör som scones och sandwich, lite sötsaker och macarons – och så fick vi dricka så mycket Prosecco vi bara orkade. Allt i en underbar biblioteksmiljö med utsikt över Themsen.

Värt varenda pence.

Lite shopping blev det också, bodde ju ett stenkast från Oxford Street. Besökte Primark för första gången, och det var ju precis sådär megabilligt som man hört talas om. Mitt emot Primark låg en av mina favoritaffärer Dorothy Perkins, där köpte jag klänningen som jag har på mig på bilden från Tamarind ovan.

Resan avslutade vi på Honest Burger. Sa jag att min karl är världsbäst på att hitta bra restauranger? Detta hipsterställe serverade otroligt goda hamburgare. Till och med bättre än de vi åt i New York, och då testade vi en rad olika. Det var sannerligen värt att vänta 45 minuter på ett bord, och då det ligger i Soho med mängder av barer runt hörnet är det inte svårt att hitta ett ställe för en drink medan man väntar.

Sammanfattningsvis – London är fantastiskt fint och jag återvänder väldigt gärna för att äta mera, shoppa mera och se mera. Att det dessutom går att flyga dit direkt från Västerås gör det ju inte mindre lockande att åka dit snart igen 🙂

En liten bit av Tallinn 

New York-resan väckte min reslust till liv. Några veckor efter hemkomsten bokades två resor till. London senare i sommar, och nu under Valborgshelgen åkte jag och J till Tallinn. Betade ju av Riga och Vilnius i november så det kändes kul att även besöka Estlands huvudstad. 

 
En Tallinnkryssning är perfekt om man vill komma bort lite, men inte bränna allt för mycket pengar. Vi betalade 645 kr per person för två nätter ombord och en hel dag i Tallinn. Alldeles lagom mycket tid. Staden är som gjord för att strosa runt i. Gamla stan bjuder på flera bra utsiktsplatser, vackra byggnader och mysiga ställen att slinka in på. 

  
   
Gick in i en antikhandel, och gick snabbt ut igen. För mycket souvenirer prydda med massmördare för min smak…

 
När vi gått i land köpte vi goda piroger för en euro och satte oss i en park.   

 
Lunchen intogs på den italienska restaurangen Vennad. Åt en skaldjurspasta som var mycket god.

 Ombord på färjan åt vi Moules med vitlöksbröd till middag – prisvärt och gott.

 Estlands parlament spanades in. Trevligt med en rosa parlamentsbyggnad.

 Kan absolut tänka mig fler kryssningar framöver, optimalt när man vill komma iväg för en liten peng.  
 

New York-tips del 1: Att äta sig lycklig och lite till

Hemkommen från världens näst bästa stad (efter Västerås) känner jag ett visst behov av att skriva av mig lite om min och J:s drömresa. För det var verkligen en sådan, allting flöt på, vi åt gott, bodde bra, shoppade mycket och upplevde ännu mer.

newyork

Jag tycker New York är ett resmål som passar nästan alla, för utbudet av mat, hotell, boende och aktiviteter är så enormt stort och stadsdelarna ser så olika ut att det känns nästan omöjligt att ha tråkigt här. Vi bodde i Midtown, superpraktiskt och nära till allt, men inte lika mysigt som West Village och Greenwich. Där vill jag nog bo nästa gång. 2012 bodde jag på Upper West Side, men då var å andra sidan hela nedre Manhattan i princip avstängt på grund av stormen som brutit ut.

nyc

Vårt hotell var i alla fall tipptopp. Homewood Suites by Hilton hette det, helt nybyggt, öppnade i somras och rummen var därför oerhört fräscha. Vi valde att betala lite extra för att få balkong, hade en föreställning om att vi skulle sitta där om kvällarna, dricka Prosecco och känna oss lite som om vi befann oss i en film. I verkligheten var det svinkallt och balkongräcket så pass högt att man mest bara såg ut över en byggarbetsplats.
Nåväl, balkongen var jättestor och det var ju kul att kunna titta ut från rummet och föreställa sig hur underbart det hade varit att sitta där i solen.
En trevlig bonus med hotellet var att de bjöd på middag måndag-torsdag, inklusive viner & öl. Inga delikatesser men en helt okej buffé, det gjorde ju att man kunde spara in på middagsmaten de dagarna och brassa på ute övriga kvällar.

roosevelt

Mycket är dyrt i New York men gratisnöjen ska icke underskattas. Köper man tunnelbanekort för en vecka får man åka gratis linbana över till Roosevelt Island. Där finns inte mycket mer att göra än att strosa längs vattnet, kanske köpa en Cola på den lilla turistbyrån och bara andas en stund när man behöver ett break från trängseln och folkvimlet.

dylans

Ska man ändå åka linbanan kan jag tipsa om att passera Dylan´s Candy Bar på 1011 Third Ave, 60th St. Om man är det minsta intresserad av godis alltså. Herre Jesus, den butiken får Pippi Långstrumps berömda scen i godisaffären att verka fjuttig i jämförelse. Godis i alla färger och former från golv till tak. Varning för att ta med sig kids in hit, de vill nog aldrig någonsin komma ut igen. Särskilt billigt är det inte heller. Själv köpte jag choklad med kakdeg inuti, och en rosa godisautomat i miniatyr.

milkcookies

Apropå kakdeg. Det här stället är en riktig pärla. Milk and cookies, ett mysigt litet bakery i mysigaste stadsdelen, på 19 Commerce St. Jag hittade hit via guideboken ”Ett annat Manhattan” (för övrigt en riktigt bra guidebok, låna den på bibblan!) som rekommenderade en Bacon Chocolate Chip Cookie. Den smakade okej, men kakan med mjölkchoklad som jag också provade – den var helt fantastiskt god. Till kakorna serverades ett glas iskall mjölk.

 

På min favoritgata, Bleecker Street, ligger ett ställe du inte får missa om du åker till New York. Molly´s Cupcakes. Det är lätt att missa då deras skylt inte syns så tydligt, men spana efter en gul fasad och skylten ovan som upplyser om att leoparder är välkomna in. Nöj dig inte med att köpa bara en sort, det finns så många roliga. Deras Sea Salt Chocolate Caramel Cupcake är godast i världen.    Brunch hör till sådant jag sällan gör under vanliga helger men nu blev det äntligen av och J lotsade mig till 230 Fifth. Jag har egentligen inte så höga krav på en brunch, så länge det finns rejält med pannkakor och lönnsirap är jag nöjd. Här fanns massor av annat gott också, en särskild omelett-kock och en hink, inte en burk, med Nutella… Efter maten kilade vi upp på taket där man kan stå och posera framför Empire State Building hur länge som helst.   Jag älskar hamburgare! Det blev ett antal under denna resa. Bäst av alla var den som serveras på australiensiska Ruby´s Café, 219 Mulberry St. i Nolita. Huuur gott som helst. Extra plus för att deras pommes frites är friterade i tryffelolja. Ett perfekt ställe för lunch eftersom det ligger ett stenkast från all bra shopping i Soho.
En annan god burgare finns på Spotted Pig (314 West 11th Street) som även har en Michelinstjärna. Litet minus dock för att deras pommes frites var smala som snören och därmed något svårätna. Den prickiga grisen låg i mitt favoritområde och alldeles i närheten låg Carrie Bradshaw i SATC berömda trappa. Gjorde förstås en sväng förbi där, själva trappan får man inte beträda men det gick bra att fota mot att man skänkte en slant till New Yorks hemlösa katter och hundar. 

Shake Shack gör också väldigt goda burgare, går man över Brooklyn Bridge så kan man passa på att promenera vidare till en av deras restauranger i Brooklyn. Finns en vid Times Square också men det var alltid megafullt när vi passerade. En annan bra kedja är Five Guys (finns även på Times Square) – de har väldigt goda milkshakes och ett smidigt beställningssystem där man väljer helt fritt vad man vill ha på sin burgare.

En restaurang vi hade en del förväntningar på var Balthazar på 80 Spring St. Franskt ställe som var rätt stimmigt. Jag åt räkcocktail, moules frites och warm chocolate cake. Maten och servicen var bra men vi tyckte nog att Il punto (507 9th Ave), ett italienskt ställe nära vårt hotell i Midtown var snäppet vassare, lite lugnare och lite mer prisvärt. Dit går jag väldigt gärna igen. 

 

Godaste guacamolen fanns på Dos Caminos (finns på flera ställen i stan) men både jag och J tyckte nog att deras tacos inte riktigt tog oss hela vägen till Mexico. Däremot blev jag galen i hummern på Luke´s Lobster. Ett av deras ställen ligger vid Wall Street och passar bra att passera om man t.ex. ska åka färjan (som är gratis) över till Staten Island, eller besöka Ground Zero och One World Trade Center. Hummer i korvbröd – så kallade Lobster Rolls – är farligt gott. Synd bara att den tar slut så fort, känns sådär att betala 17 dollar och inte bli mätt.  

 Är man köttätare är ett besök på ett steakhouse ett måste, vi provade West Side Steakhouse på 597 10th Avenue som nog serverar bland de mer prisvärda biffarna på Manhattan. 

På 13 E. 37th St. hittar du Café China. Ser inte mycket ut för världen men stället har en Michelinstjärna och det är inte för inte. Jag bodde i Peking 2007 och den mat jag åt där har jag letat efter sen dess men inte funnit någon annan stans. Förrän nu. Smakerna på denna restaurang tog mig raka vägen tillbaka till en liten gata i Wangjing där jag brukade äta middag som 19-årig språkstudent i världens folkrikaste land.
Som brukligt är i Kina fick vi väldigt mycket mat på Café China och för första gången någonsin bad jag om en doggybag. På en Michelinkrog! Men det var ju så himla gott. Priserna avskräcker en inte heller.

Sista kvällen åt vi på thai-vietnamesiska restaurangen OBAO på 647 9th Ave som jag också varmt rekommenderar. Testa deras calamaris, jag vet inte vad de lagt i såsen men den var fruktansvärt god.

Just det! Träffade Susanna Kallur på flygplatsen också. Hon ville så himla gärna ta en selfie med mig, och det kunde jag ju inte neka henne 😉

Så, det var alla tips för idag. Återkommer med fler rapporter från The Big Apple till veckan.