Årsresumé 2017 del ett

Traditionsenligt ska det skrivas en sammanfattning av året med tillhörande bilder. För att inte göra detta till världens längsta inlägg delar jag upp det i två delar. Här kommer januari-juni:

Första bilden jag hittade från 2018 i min mobiltelefon var detta pussel (som jag tror var en julklapp från sambon). Symboliskt passar det ganska bra – mitt liv är ett evigt pusslande för att få alla bitar att passa ihop, ibland undrar jag om jag tappat både en och två bitar – men till slut brukar det bli riktigt fint ändå.

I januari bjöd jag tre av mina närmaste vänner på ”Halv åtta hos mig”, något som genomfördes med största seriositet och där alla fick sätta poäng. Insåg hur roligt det är att laga trerätters och förstår inte varför jag inte gör det oftare. I januari 2018 ska vi äntligen kora vinnaren i vår lilla tävling då den fjärde och sista middagen äger rum.

I februari åkte jag på Antikmässan som traditionen bjuder och föreningen ”Västerås retro” bildades. Tillsammans med Anna, Heidi, Per och Ann-Charlott började vi på allvar planera för årets stora event: Västerås retromarknad. Många möten hemma hos varandra blev det och det ledde till nya fina vänskaper.

Jag gästade instagramkontot @hemmahosretrofolk under en vecka och tog cirka sjuttio miljarder bilder på mitt hem.

Kompletterade min samling med stort S – Rörstrands Polaris. Och jag fick kontakt med dottern till formgivaren av dessa fantastiska skapelser via sociala medier – så himla roligt.

Gav mig in i debatten om könsseparata badtider (gillas icke) och blev citerad av Sakine. Är lite kär i Sakine som verkligen har lyft VLT:s ledarsida. Själv skrev jag en hel drös gästledare för Norrköpings Tidningar även detta år. Bland annat om äganderätt (här), brutna löften (här), gårdförsäljning (här), sjukvård (här) och arbetsmarknadspolitik (här). Att regelbundet få skriva om rikspolitik på en av Sveriges bästa ledarsidor känns fortfarande väldigt roligt och hedrande.

I mars åkte jag och J tillbaka till mina drömmars stad – Beijing. Eller Peking om man så vill.

När vi klev av planet var det morgon. Vi hade inte sovit mycket, men nog vaknar man till i Pekings galna trafik. Vår taxichaufför hade inga problem med att göra u-svängar på motorvägen eller med signalhornets hjälp få alla fotgängare att flytta sig ur vägen.

Hotellet vi bokat låg i Sanlitun. När jag bodde här 2007 var det här man hängde om kvällarna. Barer, restauranger och nattklubbar i mängder. Tio år senare var mycket av det borta. Shooters, min favoritbar back in the days, sågs inte till. Yashow market var ersatt av en stor galleria. Områdets mysiga karaktär hade förvandlats till något mer opersonligt. Jag var inte förvånad. Hastigheten i Peking ombyggnation har varit brutal.

Vårt hotell var härligt galet inrett. Helt nytt och med mycket färger och mönster. En rund säng med stor takspegel, duschkabin mitt i rummet och utsikt mot SOHO-komplexen. Vi trivdes.

Efter att ha checkat in tog vi en taxi till min gamla skola. Den finns inte heller kvar. Trist, det var en riktigt bra språkkurs jag gick där. Lärde mig kinesiska men framför allt lärde jag mig att bo i ett annat land, möta en helt annan kultur och fick vänner från alla världens hörn. Det var en av de bästa terminerna i mitt liv.

Jetlagen gjorde väl sitt till. När jag stod där och såg längs gatan där min skola låg, var det med tomhet i blicken. Gatan var som jag minns den, lite ruffig med livligt gatuliv. En blandning av grönsaksförsäljare, cykelreparatörer, kortspelande äldre herrar och osande gatumatstånd. Allt var som förut men jag var tio år äldre. Och vid min sida fanns min J, men inte mina gamla skolkamrater Nat, Arianna, Luisa, Derk, Layroy och alla de andra.

Vi tog en promenad i området. Körsbärsträden blommade för fullt. Det var varmt och kvavt i luften.

Till min stora glädje fanns ett av mina gamla lunchställen kvar. En enkel restaurang men med oh så god kinesisk mat. Och billigt. Vi beställde in tre olika rätter. Att något så enkelt som tomat och ägg kan vara så gott? Rätt tillagat och rätt kryddat så lyckas kineserna verkligen koka soppa på en spik.

Peking är en enormt stor stad. Det tar tid att ta sig mellan stadsdelarna och det finns oerhört mycket att se och göra. Har man ett begränsat antal dagar gäller det att prioritera. J hade inte besökt Förbjudna Staden så det blev en halvdag där. Himmelska fridens torg är mäktig och ett måste tycker jag. Att gå in i Förbjudna Staden är kanske inte ett lika stort måste. Kan nog sträcka mig så långt som att jag tycker att det är den mest överskattade sevärdheten.

Vi åt Pekinganka en kväll och det är verkligen inte överskattat.

Och vi vandrade på Kinesiska muren i värmen. Jag har ju sett den förut men den tål att ses igen. Förra gången, år 2007, var jag dessutom dödsbakis när jag gick här, rekommenderas ej.

En glad kille som gillar att åka tåg. Vi åkte tåg mellan Peking och Shanghai. Betydligt bekvämare och snabbare än våra svenska tåg.

Shanghai var amazing. Hade aldrig varit där men åker gärna dit igen.

Shanghai är lite mer modernt, lite mer städat och lite mer internationellt än Peking. Vill man uppleva kinesisk historia och kultur och sevärdheter, då är Peking oslagbart. Vill man ha mer New York-känsla vad gäller mat/shopping/uteliv, då är Shanghai mer passande. Vi kombinerade båda på denna resa vilket ju dessutom gör att man får uppleva kontrasterna mellan städerna.

Men det jag minns bäst från Shanghai var ändå den här brunchen på Hyatt on the Bund. Alltså LIVETS brunch?!? Obegränsat med hummer, obegränsat med champagne, massor av läckra rätter som lagades på beställning. Supertrevlig personal, magisk utsikt över Shanghai… åker ni hit måste ni boka detta. Det är värt varenda yuan. Jag lovar. Lovar. Vi åt och drack i tre timmar och sedan levde vi lyckliga resten av året. Typ.

Tillbaka i Sverige och tråkiga besked. I april gick min farmor bort. Det blir som så ofta extra tydligt nu när det varit jul och släkten samlas men hon är inte längre med.
Nu är alla mina fyra mor- och farföräldrar borta. Det känns ledsamt, men jag är djupt tacksam att jag fick lära känna dem och har ljusa minnen av allihop.

En positiv sak med att samla släkten och prata gamla minnen är att gamla fotoalbum plockas fram. Denna bild på pappa (längst till vänster) med syskon är ju bara för skön. Sörjer att jag inte fick uppleva 70-talet (jag vet att många som de facto upplevde 70-talet inte förstår mig i detta). 

Vi gick visst på dop också, tre stycken tror jag det blev totalt under året. Tre dop, två begravningar och ett bröllop om jag minns rätt. Mycket glädje och en del sorg. Som livet ska vara.

Framåt maj-juni är det samma visa varje år – budgettider. En budget för regionen jobbas fram och det blir alltid intensiva dagar innan presskonferens och sedan budgetdebatt. Men vi fixade det i år också, tillsammans med grymma Allianskollegor.

I juni stängde Västerås enda antikvariat – Leanders. Och under tre dagar fick man gå dit och plocka på sig hur många böcker man ville – alldeles gratis. För två bokälskare som mig och J var detta rena julafton. Var där i flera timmar och rotade fram en massa godbitar. Det var så roligt och sorgligt på samma gång. Så många fantastiska verk som inte är värt någonting i pengar längre.

Jag åkte till Ö-vik och firade mina kusiner på en och samma dag. Först Annelis möhippa…

…och sen Sandras födelsedag. Mina kusiner är bäst!

Min födelsedag firade jag på jobbet genom att äta kladdkaka med kollegorna. Älskar det här gänget! Nästa år fyller jag 30 och då blir det stort kalas. Kanske till och med två.

 

Firade midsommar i Uppsala med goda vänner. Och med J. Han är fortfarande roligast, snyggast och snällast!

Våra vänner i Uppsala har lite högre ambitioner vad gäller odlingar än vad vi hade i år…

Men för att var första sommaren är jag nöjd med vår skörd, fick en hel del kryddor och till sist även en massa tomater.

 

Sist men absolut inte minst så hände detta i juni 2017 – JAG BLEV KLAR MED C-UPPSATSEN I STATSVETENSKAP!!! Under hela våren åkte jag fram och tillbaka till Eskilstuna för att göra en intervjustudie om New public management, jag läste allt jag kunde hitta i ämnet och skrev, skrev, skrev. Detta samtidigt som jag jobbade heltid och jonglerade mina fyra styrelseuppdrag + gästledarskrivandet… herrejesus vad intensiv våren var på det sättet, men jag fixade det! När jag väl sätter mig och skriver är jag tämligen effektiv får väl sägas. Uppsatsen fick omdömet ”en oslipad diamant” av examinatorn och jag är mer än nöjd med mig själv. Tre terminers heltidsstudier vid sidan av heltidsjobb är nu över och jag kan äntligen titulera mig statsvetare. Hurra! 

Ja, puh, det var del ett. Imorgon ska jag berätta vad som hände under andra halvan av året. Till dess – gott nytt år!

På Balkan tar man kurvorna lite snävare

I en by som heter Zupa i Bosnien, nära Dubrovnik och nära gränsen till Montenegro, där fick jag uppleva det riktiga Balkan. En sanslös energikick faktiskt. Det är alltid svårt att återberätta resor där man varit konstant glad men jag ska göra ett försök.

I korsningen mellan Trebinje och Niksic ligger ett hus. Modernt, stilrent inrett med pool. Där vaknar vi, med en utsikt som får Höga Kusten att kännas pluttigt. Förlåt mig, hembygden. Längs med husväggen ligger en hund som heter Bertil, fast det är en tik.

Vi hämtar gurka direkt från gården, utanför ytterdörren hänger vindruvor. Vi skrattar bort pratet om ormar. Smakar lite grappa, sneglar mot poolen. Vi bor nära gränsen till Kroatien och därför är det här den tryggaste platsen i Bosnien, sägs det. Gränspolisen hojtar åt oss och vi får nya fina stämplar i våra pass.

I det andra huset längst upp i backen finns inget Wi-Fi och ingen TV, det är en plats för avkoppling. Jag åker upp för de hisnande branta backarna och vansinnigt skarpa kurvorna och förstår varför. Bosnien, varför berättade du aldrig att du var så här vacker? Var har du varit hela mitt liv?

Vi går ner till bäcken för att bada. Kräftburarna kontrolleras. Inga kräftor men en död orm har fastnat. Några går vidare till något som kan liknas vid ett vattenfall. Jag nynnar. Och lilla bäcken, mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner, var lilla bäcken blev av. 

När vi rullar i de branta kurvorna mot gränsen till Montenegro bildar vi varandra. Varför heter det Bosnien Hercegovina, går Hercegovina att jämföra med Skåne? Vi talar om religioner, om krig och om kärlek. Vi äter ost, kött och dricker vin. Jag har varit i Toscana men det här är något annat. Något helt annat. Ur radion hörs smattrande serbokroatiska. Vi gnager på ben och ber om mer ost. Att behöva fly från denna plats är svårt att föreställa sig.

De säger att det var 43 grader i Kotor. Men när jag simmar ut i vattnet är det svalt. Det är egentligen en privat hotellstrand men vi fick tillåtelse att parkera och bada. Vi krockade nästan på vägen med en cyklist, på Balkan tar man kurvorna lite snävare.

I Dubrovnik går vi i trappor. Kranvattnet går tack och lov att dricka. Tidsschemat för dagen har spruckit för länge sedan. Middagen serveras klockan 22 och vi beställer get men får något annat. Vi skrattar. Jag pratar bred norrländska på beställning och gamla minnen gås igenom. Livet på Balkan är lite enklare.

Vi åker till ett ortodoxt kloster. Pratar om munkar, med munkar, och om det ännu enklare livet. Munkarna säljer vin som smakar heligt, ljuvligt, välsignat.

Det finns ingen sås till köttet. Man jobbar inte så här. Men man kan köpa färska, billiga fikon i mängder på marknaden i Trebinje. Det tar vi med oss hem, den söta smaken ska påminna oss om dagarna här.

Gränskontrollen tar tid på hemvägen. Vi väntar och väntar. Gränspolisen jobbar långsammare än en sköldpadda fullproppad med sömnmedel. Otåligheten sprider sig. Incheckning inom en timme och bilen måste tankas först och går det att slå på dataroamingen nu utan att bli ruinerad? Stressade svenskar i grupp. Men vi blir lugnade och lovade att i Dubrovnik är det inte så noga med detaljerna, vi kommer att hinna.

Och vi hann. Och vi kom hem. Och jag är lycklig, nästan rusig av hur bra den här resan var. Tack Enes. Din generositet och gästfrihet är lika vidsträckt och oändlig som utsikten från bergen i Montenegro. Och då överdriver jag inte. Det här lever vi på länge.

En natt på Utter Inn

Att turista i sin egen stad är underskattat. Jag har ju inte bott i Västerås sådär jätte-jättemånga år och har fortfarande en hel del att utforska. Nu under semestern försöker jag passa på att besöka diverse ställen jag inte varit på tidigare – restauranger, turistfällor och – undervattenshotell.

Sveriges enda undervattenshotell. Utter Inn heter det och ligger ute i Mälaren, bara någon kilometer från Östra hamnen. Jag gav min sambo J en övernattning där i födelsedagspresent för någon månad sedan och igår var det dags.

Vi började med en burgare på Cirkus. Man kan beställa middag ut till hotellet också om man vill.

Sedan ett glas vin på K9 innan vi blev upphämtade vid kajen och kördes ut till hotellet.

Som ni ser är det superlitet, bara 10 kvadratmeter stort. Bilden togs imorse då det var mulet men igår kväll hade vi sol och värme, superhärligt.

För att komma ner till sovrummet var man tvungen att gå nedför en brant stege. Sover gör man tre meter under vattenytan. Mikael Genberg heter konstnären som kom på den briljanta idén att bygga detta. Han är även upphovsman till ”Hotell Hackspett”, ett hotell som ligger högt upp i ett träd mitt i Vasaparken.

J tog ett kvällsdopp. Jag drack Prosecco på bryggan och lyssnade på Uno Svenningssons låt ”Under ytan”.

Nere i sovrummet kunde man se rätt ut i vattnet genom fyra mer eller mindre grumliga fönster. Hotellet var i övrigt fräscht men dessa fönster var det kanske inte.

Många fiskar simmade förbi. Roligt. Som att bo i ett akvarium.

Västerås har en rätt så fin skyline må jag säga.

När solen gått ner sov vi som stockar tre meter under ytan. Det gungade lite men jag som har anlag för åksjuka/sjösjuka mådde helt okej. Det var otroligt avkopplande att bo därute, avskärmad från stan men ändå inom räckhåll. Ute på vattnet helt själva men ändå med vissa bekvämligheter.

Det verkar vara mest ”utsocknes” som bor på detta hotell men för Västeråsare som inte testat kan jag verkligen rekommendera att boka en natt – varför inte ge bort i present till någon som behöver koppla av.

Och på frågan om vi såg några uttrar är svaret tyvärr nej 😉

Malmö tur och retur

1700 moderater kan inte ha fel. Det var i Malmö man skulle vara i helgen.

Den årliga kommunkonferensen brukar bjuda på en massa seminarier om allt från skolpolitik till sociala medier, tal av diverse frontfigurer – men framför allt, nätverkande och återseende av en herrans massa människor man lärt känna inom partiet genom åren. Vi behöver alla de där träffarna för att orka med, tror jag. Känna att man är många. Skratta, dansa och sucka åt regeringen. Lyssna på peppande tal, sola sig i glansen från Anna Kinberg Batra och se Hallstahammar ta hem spurtpriset som bästa medlemsvärvar-förening. Stolt!

Utsikt från Scandic Triangeln där jag bodde. Fint.

Jag och min bordsdam till middagen, Åsa. Som också bloggar regelbundet, det är inte många politiker som gör det numera men Åsa håller i! Bra tycker jag, som fortfarande gillat att läsa bloggar.

Anna Kinberg Batras tal handlade om ”En plan för Sverige”. Bäst gillar jag nog fokuset på tryggheten. Citat: I ett starkare Sverige lämnar inte rättsstaten någon utanför. Inte något område, inte någon alls. Sverige ska fungera. Överallt.

Efter konferensen åkte de flesta hem, men jag stannade i stan för att möta upp Alex. Vi tog en promenad på en gata som var helt kantat av syrener, underbart! Älskar doften!

Jag följde med till Teaterhögskolan och lyssnade på en av Alex vänner som berättade om sitt volontärarbete med att ta emot båtflyktingar i Grekland, där han framförallt berättade om en barnfamilj som han hjälpte efter att de legat och flutit omkring i vattnet i en timme. En otroligt intressant berättelse om människoöden som inte blev sämre i och med att den framfördes av en skådespelare. Är övertygad om att det blir en väldigt bra pjäs av det så småningom.

Vi hann också med ett snabbt loppisbesök och matmarknad innan det var dags för middag – bjöds på en mycket god nordafrikansk gryta. Sedan var jag rätt slut som artist efter att ha haft partikonferens för andra helgen i rad och dessutom en hel del jobb, plugg och kommunpolitiska bestyr ovanpå det. Det blev en lugn kväll med popcorn, smoothies och The Island innan jag tuffade hem till Västerås med tåget på söndagen.

Så som i Almedalen, så ock på fastlandet

Har hämtat andan från årets Almedalsvecka. Tur att den ger mer energi än den tar.
I år fokuserade jag på att gå på seminarier, möten och mingel som var kopplade till sjukvård och bostadsbyggande. Det vill säga ämnen som knyter an till mitt jobb och mitt gruppledarskap i Fastighetsnämnden. Kändes i efterhand som rätt prioritering. Och seminarier med dessa två ämnen fanns i överflöd.

Efter några år lär man sig rätt bra att sålla agnarna från Almedalsvetet. Ändå fanns det så mycket jag ville gå på. Är nyfiken och vill veta allt, lära mig allt, hinna med allt. Det är svårt. I Almedalen känns det hela tiden som om alla andra är någon annanstans. Stimmet är galet och härligt på samma gång.
Bodde i lägenhet precis innanför Söderport som tidigare år. Den snälla hyresvärden ville inte ta ut någon monsterhyra trots att efterfrågan på centralt boende är gigantisk, och jag som betalar boendet ur egen ficka var såklart djupt tacksam för det. Som prisutvecklingen ser ut är det på gränsen att fritidspolitiker och ideellt arbetande kan åka till Almedalen på egen bekostnad. Problematiskt. Det finaste med Almedalen är ju öppenheten och att vem som helst kan delta på de flesta arrangemang.

Dock tror jag inte på idén att flytta veckan någon annanstans. Det är ju den magiska inramningen som gör det så unikt. Visby tar alltid andan ur mig, med sina gränder, vinklar, vrår och utsiktsplatser. Bedövande vackert från morgon till kväll.
Bästa seminarierubriken löd ”Går det att förbjuda fula hus?”. Anordnat av Sveriges Arkitekter och Archileaks. Om det levde upp till förväntningarna? Det tycker jag. Blir mer och mer intresserad av arkitektur och tycker dagens stadsutveckling generellt är trist med väldigt likriktade hus och en negativ syn på att bygga i klassisk stil trots att de flesta människor uppskattar detta. Men som det sades i panelen, arkitekturdebatten hamnar ofta i diskussionen fint/fult men det finns fler dimensioner än så. Och för att få fram riktigt fina hus måste man nog tillåta ett och annat fult, det är dagens ”mellanmjölksstil” som är problematisk, där ingen vågar sticka ut. Många kloka människor i panelen som vågade säga saker som att ”vi borde samverka mindre”. Oftast hör man ju tvärtom, men här menade man att för mycket samverkan riskerar att ta udden av vågade idéer. Arkitekter vill arbeta på uppdrag, inte i projekt.
Här kan du se hela seminariet i efterhand.
 Satte nytt personligt rekord när jag lyckades hinna med sju seminarier och tre mingel på en dag. Vad göra när det finns så mycket som låter intressant? Dagen efter tog jag det något lugnare. En bägare från Visby Glass är obligatorisk. Lystring alla glassförsäljare – det är så här riktig glass ska smaka.
En av alla trevliga personer man kan träffa i Almedalen – Mattias Svensson. Han är inte bara AIK:are, han har också nyligen utkommit med boken ”Miljöpolitik för moderater” som jag berömde honom för. Har nästan läst klart den och det är rekommenderad läsning!

På torsdagen var det dags för den traditionella Kinadagen där korta, faktaspäckade seminarier om Kinas ekonomi, politik, media m.m. avlöser varandra under hela dagen. Man lyckas alltid locka de främsta Kinaexperterna och hitta nya vinklar. Det enda som är synd är att det inte finns tid för någon frågestund. En av de inbjudna gästerna i år var framtidsministern Kristina Persson. Jag lyssnade spänt då hon talade i femton minuter för att försöka förstå vad hon egentligen gör i regeringen. Men jag blev tyvärr inte klokare. Citat som ”det här är ju inte mitt ansvarsområde” och ”nu spekulerar jag” ändrar inte direkt min uppfattning om att hennes ministerpost är en tveksam uppfinning. Dessutom ansåg hon att Löfvens velande kring huruvida Kina är en diktatur eller inte var ett medialt drev som var uppförstorat och inte speciellt viktigt. Hmm.
Lunch på Kallis är alltid väldigt trevligt. I sällskap av Anna åt jag en skaldjurspasta med extremt mycket chili. Detta i kombination med att det var väldigt, väldigt varmt gjorde att hela jag förvandlades till en kokande kräfta.

Den kokande kräftan i sällskap med en annan Anna. Kinberg Batra, närmare bestämt. Sveriges första kvinnliga statsminister? Jag hoppas och tror att det blir så.

När vi ändå är inne på idolbilder, denne man heter Anders Ekholm och jag skulle vilja utnämna honom till Almedalens minst floskelbetonade debattör. Alltid, alltid underhållande och skarp att lyssna till. Ska ni ordna ett seminarium som berör sjukvård, bjud in honom för tusan. Det piggar upp hela tillställningen, jag lovar.

Apropå floskler. På ett seminarium om psykisk ohälsa hade ett gäng paneldeltagare stått och pratat om ”bred samverkan”, ”vi måste börja lyssna på patienten” och så vidare. Då räcker en ung tjej upp handen och säger ”Jag bara undrar… ni säger att ni ska lyssna på patienten men… kom ni på det nu eller?”. Tystnad uppstod innan någon ur panelen tog micken och svarade ”jag håller med dig!”. Jo, så kan man ju svara om man inte vill bemöta en obekväm fråga. Jag kände bara heja dig, tjejen som vågade ifrågasätta ”självklarheter”. Fler borde göra det.

Inget blogginlägg utan hamburgertips! I Visby finns ett hamburgerställe som heter Brooklyn. Riktigt bra och värt ett besök!

Vad tar jag då med mig hem till Västerås som tål att följas upp? Ja, bland annat etablerade jag kontakt med tre byggherrar som idag inte bygger i Västerås men som är intresserade av att bygga. Vi behöver fler som bygger så det känns superkul om det kan resultera i något.

Det var också intressant att notera det svala intresset från byggherrarna för regeringens bostadspolitik. Investeringsstödet som Mehmet Kaplan lanserade verkade få byggherrar ens förstå hur det är utformat. När jag skulle fråga Kaplan om detta på ett seminarium, smet han innan frågestunden ägde rum. Snopet! Detsamma gjorde förresten Gabriel Wikström på ett seminarium som Dagens Medicin anordnade. Trist att ansvariga ministrar inte tar sig tid att svara på frågor när de ändå tackat ja till att delta, tycker jag.

Almedalsrapportering slutförd. Nu blir det jobb resten av veckan – faktiskt väldigt skönt att vara nästan ensam på kontoret, beta av surdegar och försöka organisera alla tankar och idéer som virvlar runt kring allt som ska göras i höst.

Mat, teater och parlamentstur i London

Jag hade aldrig varit i London förut. Mitt sällskap J säkert tio gånger. Båda var supernöjda när vi landade på Västerås flygplats igår, efter en midsommarweekend i en stad som jag gillade så fort jag klev av planet.

Vi bodde väldigt nära British Museum på ett hotell som hette Myhotel Bloomsbury. Ett tips är att alltid boka via hotels.com – vi fick en gratisnatt i London tack vare att vi samlat på oss ett gäng hotellnätter i New York, och kunde kosta på oss att bo väldigt centralt. J ansåg att man ”ska” bo sunkigt i London och att det hör till, men jag höll väl inte riktigt med… Myhotel var i alla fall fräscht och vårt rum hade en enorm takhöjd. Ganska lyhört men är man redan halvdöv som jag är spelar ju sådant mindre roll.

Första kvällen åt vi på italienska lilla pärlan Cosmoba. Servitören hade allt annat än bråttom, och när J artigt frågade om de kunde sätta på värmen fick han svaret ”det är inte kallt”. Vilket vi mest tyckte var roligt, och min pasta carbonara var jättegod och förrätterna ännu bättre. Prisvärt ställe.

På Midsommarafton tog vi oss ut till Notting Hill. Gick längs Portobello Road och spanade in marknaden. Jag köpte två emaljskyltar och så åt vi fish and chips, en riktig klassiker.

Retro Clothing, en av få retro/vintage-butiker jag var inne i. Fanns lite porslin där också. Inget som jag fastnade för. Lär finnas mycket bra vintage i London dock, får se om jag tar mig tid någon annan gång att leta ordentligt. Nu var det mycket annat vi ville hinna med denna helg.

Vi promenerade i Kensington Gardens och Hyde Park.  Kan inte säga annat än att det var väldigt fint och romantiskt och gulligulligt.

Eftersom det var min födelsedag (hurra för mig) så överraskade J mig med att ha bokat bord i förväg på Tamarind. En indisk restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Och det märktes kan jag säga. Åt kyckling till förrätt, lamm till huvudrätt och pistasch-kulfi till efterrätt. ALLT var himmelskt gott. Kan rekommendera deras teatermeny, då kostar det inte skjortan heller. Servicen oklanderlig.

Efter middagen var vi och såg The Mousetrap på St Martins Theatere. Detta är den teaterpjäs som spelats längst av alla i världen och nu är inne på sitt 63:e år. Jag är ett stort fan av Agatha Christie som skrivit pjäsen och har samlat på hennes böcker sedan jag var 12 år gammal. Nu har jag en ganska fin samling svenska originalutgåvor, får visa den i ett annat inlägg någon gång. I alla fall var det jätteroligt att få se pjäsen, välspelad, rolig och så genuint engelsk! Den utspelar sig på ett klassiskt gammalt guesthouse på landsbygden och jag och J blev rätt sugna på att ta in på ett sådant på en resa i framtiden.

På lördagen fick jag äntligen se Big Ben, när vi begav oss till det brittiska parlamentet för en guidad rundtur. Wow, säger jag bara. Deras parlament kändes stundtals mer som en kyrka, och det var roligt att se House of Commons som skiljer sig en del från plenum i Sveriges riksdag… bara en sådan sak som att inte alla får plats och att man får ställa sig i ett annat rum för att rösta. Är man politisk nörd är ett parlamentsbesök ett måste.

Efter parlamentet strosade vi runt Buckingham Palace men det var galet mycket folk så vi gick vidare och hälsade på Churchill…

Till London Eye var det milslånga köer så det skippade vi.

Afternoon Tea bokade vi in i förväg på The Library Lounge. Åh, det kommer jag leva på ett tag! Först och främst var teerna jättegoda. Utsökta klassiska tillbehör som scones och sandwich, lite sötsaker och macarons – och så fick vi dricka så mycket Prosecco vi bara orkade. Allt i en underbar biblioteksmiljö med utsikt över Themsen.

Värt varenda pence.

Lite shopping blev det också, bodde ju ett stenkast från Oxford Street. Besökte Primark för första gången, och det var ju precis sådär megabilligt som man hört talas om. Mitt emot Primark låg en av mina favoritaffärer Dorothy Perkins, där köpte jag klänningen som jag har på mig på bilden från Tamarind ovan.

Resan avslutade vi på Honest Burger. Sa jag att min karl är världsbäst på att hitta bra restauranger? Detta hipsterställe serverade otroligt goda hamburgare. Till och med bättre än de vi åt i New York, och då testade vi en rad olika. Det var sannerligen värt att vänta 45 minuter på ett bord, och då det ligger i Soho med mängder av barer runt hörnet är det inte svårt att hitta ett ställe för en drink medan man väntar.

Sammanfattningsvis – London är fantastiskt fint och jag återvänder väldigt gärna för att äta mera, shoppa mera och se mera. Att det dessutom går att flyga dit direkt från Västerås gör det ju inte mindre lockande att åka dit snart igen 🙂

En liten bit av Tallinn

New York-resan väckte min reslust till liv. Några veckor efter hemkomsten bokades två resor till. London senare i sommar, och nu under Valborgshelgen åkte jag och J till Tallinn. Betade ju av Riga och Vilnius i november så det kändes kul att även besöka Estlands huvudstad. 

 
En Tallinnkryssning är perfekt om man vill komma bort lite, men inte bränna allt för mycket pengar. Vi betalade 645 kr per person för två nätter ombord och en hel dag i Tallinn. Alldeles lagom mycket tid. Staden är som gjord för att strosa runt i. Gamla stan bjuder på flera bra utsiktsplatser, vackra byggnader och mysiga ställen att slinka in på. 

  
   
Gick in i en antikhandel, och gick snabbt ut igen. För mycket souvenirer prydda med massmördare för min smak…

 
När vi gått i land köpte vi goda piroger för en euro och satte oss i en park.   

 
Lunchen intogs på den italienska restaurangen Vennad. Åt en skaldjurspasta som var mycket god.

 Ombord på färjan åt vi Moules med vitlöksbröd till middag – prisvärt och gott.

 Estlands parlament spanades in. Trevligt med en rosa parlamentsbyggnad.

 Kan absolut tänka mig fler kryssningar framöver, optimalt när man vill komma iväg för en liten peng.  
 

New York-tips del 1: Att äta sig lycklig och lite till

Hemkommen från världens näst bästa stad (efter Västerås) känner jag ett visst behov av att skriva av mig lite om min och J:s drömresa. För det var verkligen en sådan, allting flöt på, vi åt gott, bodde bra, shoppade mycket och upplevde ännu mer.

Jag tycker New York är ett resmål som passar nästan alla, för utbudet av mat, hotell, boende och aktiviteter är så enormt stort och stadsdelarna ser så olika ut att det känns nästan omöjligt att ha tråkigt här. Vi bodde i Midtown, superpraktiskt och nära till allt, men inte lika mysigt som West Village och Greenwich. Där vill jag nog bo nästa gång. 2012 bodde jag på Upper West Side, men då var å andra sidan hela nedre Manhattan i princip avstängt på grund av stormen som brutit ut.

Vårt hotell var i alla fall tipptopp. Homewood Suites by Hilton hette det, helt nybyggt, öppnade i somras och rummen var därför oerhört fräscha. Vi valde att betala lite extra för att få balkong, hade en föreställning om att vi skulle sitta där om kvällarna, dricka Prosecco och känna oss lite som om vi befann oss i en film. I verkligheten var det svinkallt och balkongräcket så pass högt att man mest bara såg ut över en byggarbetsplats.
Nåväl, balkongen var jättestor och det var ju kul att kunna titta ut från rummet och föreställa sig hur underbart det hade varit att sitta där i solen.
En trevlig bonus med hotellet var att de bjöd på middag måndag-torsdag, inklusive viner & öl. Inga delikatesser men en helt okej buffé, det gjorde ju att man kunde spara in på middagsmaten de dagarna och brassa på ute övriga kvällar.

Mycket är dyrt i New York men gratisnöjen ska icke underskattas. Köper man tunnelbanekort för en vecka får man åka gratis linbana över till Roosevelt Island. Där finns inte mycket mer att göra än att strosa längs vattnet, kanske köpa en Cola på den lilla turistbyrån och bara andas en stund när man behöver ett break från trängseln och folkvimlet.

Ska man ändå åka linbanan kan jag tipsa om att passera Dylan´s Candy Bar på 1011 Third Ave, 60th St. Om man är det minsta intresserad av godis alltså. Herre Jesus, den butiken får Pippi Långstrumps berömda scen i godisaffären att verka fjuttig i jämförelse. Godis i alla färger och former från golv till tak. Varning för att ta med sig kids in hit, de vill nog aldrig någonsin komma ut igen. Särskilt billigt är det inte heller. Själv köpte jag choklad med kakdeg inuti, och en rosa godisautomat i miniatyr.

Apropå kakdeg. Det här stället är en riktig pärla. Milk and cookies, ett mysigt litet bakery i mysigaste stadsdelen, på 19 Commerce St. Jag hittade hit via guideboken ”Ett annat Manhattan” (för övrigt en riktigt bra guidebok, låna den på bibblan!) som rekommenderade en Bacon Chocolate Chip Cookie. Den smakade okej, men kakan med mjölkchoklad som jag också provade – den var helt fantastiskt god. Till kakorna serverades ett glas iskall mjölk.

 

På min favoritgata, Bleecker Street, ligger ett ställe du inte får missa om du åker till New York. Molly´s Cupcakes. Det är lätt att missa då deras skylt inte syns så tydligt, men spana efter en gul fasad och skylten ovan som upplyser om att leoparder är välkomna in. Nöj dig inte med att köpa bara en sort, det finns så många roliga. Deras Sea Salt Chocolate Caramel Cupcake är godast i världen.    Brunch hör till sådant jag sällan gör under vanliga helger men nu blev det äntligen av och J lotsade mig till 230 Fifth. Jag har egentligen inte så höga krav på en brunch, så länge det finns rejält med pannkakor och lönnsirap är jag nöjd. Här fanns massor av annat gott också, en särskild omelett-kock och en hink, inte en burk, med Nutella… Efter maten kilade vi upp på taket där man kan stå och posera framför Empire State Building hur länge som helst.   Jag älskar hamburgare! Det blev ett antal under denna resa. Bäst av alla var den som serveras på australiensiska Ruby´s Café, 219 Mulberry St. i Nolita. Huuur gott som helst. Extra plus för att deras pommes frites är friterade i tryffelolja. Ett perfekt ställe för lunch eftersom det ligger ett stenkast från all bra shopping i Soho.
En annan god burgare finns på Spotted Pig (314 West 11th Street) som även har en Michelinstjärna. Litet minus dock för att deras pommes frites var smala som snören och därmed något svårätna. Den prickiga grisen låg i mitt favoritområde och alldeles i närheten låg Carrie Bradshaw i SATC berömda trappa. Gjorde förstås en sväng förbi där, själva trappan får man inte beträda men det gick bra att fota mot att man skänkte en slant till New Yorks hemlösa katter och hundar. 

Shake Shack gör också väldigt goda burgare, går man över Brooklyn Bridge så kan man passa på att promenera vidare till en av deras restauranger i Brooklyn. Finns en vid Times Square också men det var alltid megafullt när vi passerade. En annan bra kedja är Five Guys (finns även på Times Square) – de har väldigt goda milkshakes och ett smidigt beställningssystem där man väljer helt fritt vad man vill ha på sin burgare.

En restaurang vi hade en del förväntningar på var Balthazar på 80 Spring St. Franskt ställe som var rätt stimmigt. Jag åt räkcocktail, moules frites och warm chocolate cake. Maten och servicen var bra men vi tyckte nog att Il punto (507 9th Ave), ett italienskt ställe nära vårt hotell i Midtown var snäppet vassare, lite lugnare och lite mer prisvärt. Dit går jag väldigt gärna igen. 

 

Godaste guacamolen fanns på Dos Caminos (finns på flera ställen i stan) men både jag och J tyckte nog att deras tacos inte riktigt tog oss hela vägen till Mexico. Däremot blev jag galen i hummern på Luke´s Lobster. Ett av deras ställen ligger vid Wall Street och passar bra att passera om man t.ex. ska åka färjan (som är gratis) över till Staten Island, eller besöka Ground Zero och One World Trade Center. Hummer i korvbröd – så kallade Lobster Rolls – är farligt gott. Synd bara att den tar slut så fort, känns sådär att betala 17 dollar och inte bli mätt.  

 Är man köttätare är ett besök på ett steakhouse ett måste, vi provade West Side Steakhouse på 597 10th Avenue som nog serverar bland de mer prisvärda biffarna på Manhattan. 

På 13 E. 37th St. hittar du Café China. Ser inte mycket ut för världen men stället har en Michelinstjärna och det är inte för inte. Jag bodde i Peking 2007 och den mat jag åt där har jag letat efter sen dess men inte funnit någon annan stans. Förrän nu. Smakerna på denna restaurang tog mig raka vägen tillbaka till en liten gata i Wangjing där jag brukade äta middag som 19-årig språkstudent i världens folkrikaste land.
Som brukligt är i Kina fick vi väldigt mycket mat på Café China och för första gången någonsin bad jag om en doggybag. På en Michelinkrog! Men det var ju så himla gott. Priserna avskräcker en inte heller.

Sista kvällen åt vi på thai-vietnamesiska restaurangen OBAO på 647 9th Ave som jag också varmt rekommenderar. Testa deras calamaris, jag vet inte vad de lagt i såsen men den var fruktansvärt god.

Just det! Träffade Susanna Kallur på flygplatsen också. Hon ville så himla gärna ta en selfie med mig, och det kunde jag ju inte neka henne 😉

Så, det var alla tips för idag. Återkommer med fler rapporter från The Big Apple till veckan.

Riga och Vilnius

Det har gått drygt en månad sedan resan till Riga och Vilnius i slutet av november. Resan gjorde jag tillsammans med Skribentskolan och det var på många sätt ett uppvaknande – Estland, Lettland och Litauen skiljer sig åt mycket mer än jag trodde. Man blandar ofta samman de baltiska länderna men det kommer jag aldrig mer att slentrianmässigt göra. Folk, språk, religion och politik skiljer sig mycket åt. Ja, till och med användandet av sociala medier (Twitter är exempelvis inte betydelsefullt alls i Litauen jämfört med vad det är i Lettland fick jag höra).

Vi fick besöka de svenska ambassaderna i bägge huvudstäder, besöka tidningar, svenskägda företag som matvarukedjan Rimi, ockupationsmuseet och gå stadsvandringar. Vi fick träffa medieexperter, politiker, ambassadörer och under en kväll ordnades mingel med journalister från olika länder i Östeuropa. Jag försökte ställa samma frågor till dessa olika personer, och alla gav utifrån sina roller och positioner lite olika svar. I gränslandet mellan dessa svar framträdde för mig en bild av länderna och kulturen.

Basen för resan var Handelshögskolans filial i Riga, som bidrar enormt till den högre utbildningen i Lettland. Landet har stora problem med att folk utvandrar (samtidigt tar man knappt tar emot en enda flykting) och svartjobb. Litauen dräneras på utbildade läkare som rekryteras direkt från universiteten till Norge och Sverige, där lönerna är högre och den medicintekniska utrustningen betydligt bättre.

Vid Frihetsmonumentet i Riga.

Jag har nog aldrig riktigt förstått Sovjet. Visst, man växte upp med kartböcker där Sovjetflaggan var överkryssad och visst har man läst och hört berättelser, men det är ändå något annat att vara på plats. Att se dessa enorma komplex av hus där människor inkvarterades på en boyta efter att staten hade bestämt hur mycket plats var och en skulle få. Och när staten tog ifrån människor deras hem för att göra dem till allas blev det plötsligt ingen som brydde sig om att underhålla dem längre. Och det syns på de förfallna fasader vi passerade.

Det är något annat när vi i Sverige skämtar om ubåtsjakter och hot från ryssen på ett sätt som knappast skulle ske i Lettland. Det är något annat när man hör om hur Ryssland sprider sin propaganda via medierna genom olika strategier.

Min partikollega Enes som själv växte upp med marxism på skolschemat brukade säga i valrörelsen: ”Kom nu så åker vi ut och bekämpar kommunismen!”. Och det är inte på skoj. Lettland och Litauen ligger nära oss men ändå långt ifrån. Många av de största lettiska företagen är svenskägda, i Litauen är det kö för att få läsa svenska på universitetet. Som moderat är det inte utan viss stolthet när jag tänker på de insatser som inte minst Gunnar Hökmark gjort för de baltiska ländernas självständighet genom grundandet av Måndagsrörelsen.

Ikväll såg jag att SVT sänder ett program där Sven Wollter, medlem i Kommunistpartiet, får prata om sin syn på Stalin under bästa sändningstid. Jag önskar att SVT åtminstone hade modet att klippa in några väl valda berättelser från människor som upplevt stalinismen i verkligheten men det är väl för mycket begärt.

Bild ovan från Ockupationsmuseet i Riga. Museet renoveras för närvarande så vi fick inte se så mycket. Kan annars varmt rekommendera House of Terror i Budapest som skildrar kommunismen och nazismens brott mot mänskligheten på ett sätt som verkligen berörde mig.

Fick träffa Litauens före detta justitieminister Remigijus Šimašius, som nu siktar på att bli borgmästare i Vilnius. Mycket trevlig och vältalig, även om jag misstänker att han gav en ganska friserad bild av hur sjukvårdssystemet fungerar (eller snarare inte fungerar).

Stadsdelen Uzupis i Vilnius har utropat sig som självständiga, och deras konstitution, som fanns uppsatt på många språk, var synnerligen underhållande. Eller vad sägs om paragrafer som ”Alla människor har rätt att inte begripa någonting alls” och ”En hund har rätt att vara hund”. ”Nationaldagen” firas den 1 april…

Vi fick se kyrkor i både gotisk stil och barock i Vilnius.

Bild från när vi besökte svenska ambassaden i Riga där Henrik Landerholm bjöd på en mycket trevlig lunch.

Sammantaget var det en fullspäckad resa som gav både en och två tankeställare. Sedan var det oerhört roligt att resa med Skribentskolegänget, tacksam över att jag fick åka och det fina mottagande vi fick överallt. Vi åkte bland annat buss från Riga till Vilnius vilket också var en upplevelse då man såg hur avfolkat det är på landsbygden. Och jag mig en rejäl dos av Sovjetstilen – och lovade mig själv att aldrig mer klaga på svensk arkitektur…

Retro-weekend i Köpenhamn

Köpenhamn är inget dumt resmål för den som gillar retro. Dansk design i allmänhet får min inredningsådra att pulsera, och när min karl fann tågbiljetter till Köpenhamn för ynka 185 kronor (enbart sträckan Västerås-Sthlm kostar vanligtvis 143) var det bara att slå till.

I min drömvärld hade vi bott på fina retrohotellet Hotel Alexandra, men det får bli en annan gång. Istället inkvarterade vi oss på DGI Byen nära tågstationen vid badhuset, helt okej det med. På fredagkvällen åt vi middag på den italienska restaurangen Famo och det serverades bland annat kanin som jag hade svårt att få i mig, jag var helt enkelt sjåpig som Edward Blom hade uttryckt det.

Igår betade vi av en rad retrobutiker på Vesterbro. Funky junky och Dannebrog Antik gillade jag bäst. Oh vilka fina teakmöbler. Men det kändes bökigt att släpa med sig ett skrivbord på tåget så det blev inget köp.
Däremot köpte jag en världsfin grön kappa i en annan butik på Istedgade som hade massor av nyproducerade kläder i vintagestil. Dyrt men bra kvalitet.
Sedan gick vi på Tivoli. Trots ösregn var det mysigt, jag åt bananpannkaka och inhandlade en julgranskula.

Lördagens middag intogs på det vietnamesiska stället Kivi. Rekommenderar att prova deras biffsallad. Förrätterna var också goda. Sedan gick vi på ölcaféer resten av kvällen, min favorit var Jernbanecafeen som var färgglatt, mysigt och kitschigt.

Idag checkade vi ut och sedan gick vi till Illums Bolighus vid Ströget. ”Som ett Cervera på steroider” tyckte min karl – själv blev så förtjust i Lotus-skålarna som designades av Arne Clausen 1963 men som nu kommit i nyproduktion att jag slog till på den blå här på bilden. Supernöjd! Därefter promenerade vi till retrocaféet Kalaset som hade gamla radioapparater på väggarna och jag drack en lyxig varm choklad. Ett sådant här café får hemskt gärna öppna i Västerås 🙂

Sista anhalt på resan blev ett besök på Saluhallen där vi provsmakade goda ostar och åt lunch. Köpenhamn gav verkligen mersmak, återvänder gärna hit och då kanske helst när det inte regnar stup i kvarten 😉

Med mig på resan hade jag tidningen Scandinavian Retro nr 1 från 2013 som innehåller en utmärkt retroguide till butiker, hotell och caféer. Hann bara besöka en bråkdel men hoppas få till en resa till sommaren då mer av denna härliga stad ska utforskas.