Post-trumpatiskt trötthetssyndrom 

Det poppade upp en såndär minnesbild på Facebook. Ni vet, bilder man laddade upp för fyra år sedan. Då befann jag mig i Washington tillsammans med Stureakademin. Vi fick bland annat träffa senator Rand Paul i Capitol Hill. Det var häftigt att han tog sig tid att prata med oss i en timme och mitt intresse för amerikansk politik minskade inte direkt. Jag gillar att de har högt uppsatta politiker i USA som faktiskt är libertarianer och inte bara liberala. 

Men det var då. Fyra år senare sitter jag här och lider av någon slags post-trumpatiskt trötthetssyndrom. I förrgår var jag på amerikanska ambassadens valvaka. Är nog första gången jag fått inbjudan till event som börjat klockan tre på natten. Sinnessjukt mycket folk, som ett mini-Almedalen. Träffade många ledarskribentvänner vilket var kul. Det var nog fler än en ledarskribent som fick skriva om den ledare de förberett i huvudet efter att Trump vunnit. Det var som en uppgiven, våt filt lade sig över valvakan. Men är det någonstans man ska befinna sig när man tar del av chockresultat så är det bland politiska vänner. Vid sjutiden tog jag min goodiebag med USA-pryttlar (fick några nya knappar till min samling med politiska pins) och åkte hem till Västerås. Inte ofta jag dygnar men det är heller inte presidentval så väldigt  ofta. Fick sällskap av vår trevliga stadsbyggnadsdirektör genom snökaoset. 

Har läst många eftervalsanalyser men inte så många bra sådana. Väldigt mycket fokus på vilka det var som röstade, deras hudfärg, inkomst, utbildning… Jag är inget fan av identitetspolitik och är mer intresserad av vilka åsikter de som röstade hade. En av de bäst valanalyser jag läst hittills är denna som Andreas Johansson Heinö skrivit. 
Bästa sättet att hantera valresultat man inte gillar är att engagera sig politiskt för det man vill förändra. Ikväll är det kommunfullmäktige i Västerås och det är nästan Trumpnivå på vissa inlägg. Vi har hittills haft långa debatter angående ett förråd för duvor och huruvida barn ska få utsmycka gångtunnlar. Efter att ha hört den sistnämnda debattens närmast frälsta förespråkare får det ses som ett mirakel att jag lyckades växa upp till en hyfsat självständig människa utan att ha utsmyckat en enda gångtunnel.

Malmö tur och retur

1700 moderater kan inte ha fel. Det var i Malmö man skulle vara i helgen.

Den årliga kommunkonferensen brukar bjuda på en massa seminarier om allt från skolpolitik till sociala medier, tal av diverse frontfigurer – men framför allt, nätverkande och återseende av en herrans massa människor man lärt känna inom partiet genom åren. Vi behöver alla de där träffarna för att orka med, tror jag. Känna att man är många. Skratta, dansa och sucka åt regeringen. Lyssna på peppande tal, sola sig i glansen från Anna Kinberg Batra och se Hallstahammar ta hem spurtpriset som bästa medlemsvärvar-förening. Stolt!

Utsikt från Scandic Triangeln där jag bodde. Fint.

Jag och min bordsdam till middagen, Åsa. Som också bloggar regelbundet, det är inte många politiker som gör det numera men Åsa håller i! Bra tycker jag, som fortfarande gillat att läsa bloggar.

Anna Kinberg Batras tal handlade om ”En plan för Sverige”. Bäst gillar jag nog fokuset på tryggheten. Citat: I ett starkare Sverige lämnar inte rättsstaten någon utanför. Inte något område, inte någon alls. Sverige ska fungera. Överallt.

Efter konferensen åkte de flesta hem, men jag stannade i stan för att möta upp Alex. Vi tog en promenad på en gata som var helt kantat av syrener, underbart! Älskar doften!

Jag följde med till Teaterhögskolan och lyssnade på en av Alex vänner som berättade om sitt volontärarbete med att ta emot båtflyktingar i Grekland, där han framförallt berättade om en barnfamilj som han hjälpte efter att de legat och flutit omkring i vattnet i en timme. En otroligt intressant berättelse om människoöden som inte blev sämre i och med att den framfördes av en skådespelare. Är övertygad om att det blir en väldigt bra pjäs av det så småningom.

Vi hann också med ett snabbt loppisbesök och matmarknad innan det var dags för middag – bjöds på en mycket god nordafrikansk gryta. Sedan var jag rätt slut som artist efter att ha haft partikonferens för andra helgen i rad och dessutom en hel del jobb, plugg och kommunpolitiska bestyr ovanpå det. Det blev en lugn kväll med popcorn, smoothies och The Island innan jag tuffade hem till Västerås med tåget på söndagen.

Fryxellska skolans värdering hemlighölls med Edströms godkännande

Läste till min stora förvåning i dagens VLT att fastighetsnämndens ordförande Magnus Edström (MP) påstår att han inte kände till värderingen av Fryxellska skolan som S-styret vill sälja. Han försöker även gömma sig bakom fastighetsdirektören som han hävdar har sekretessbelagt handlingarna. Då vill jag bara klargöra tre saker:

1. Moderaterna har ända sedan vi fick kännedom om planerna på försäljningen begärt att sekretessen på värderingarna ska hävas. Redan på fastighetsnämndens möte 21 januari i år finns denna åsikt protokollförd. Magnus Edström och resten av S-styret har vid varje tillfälle frågan diskuterats de senaste tre månaderna försvarat sekretessbeslutet.

2. På nämndens sammanträde den 21 april avslog Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet ett yrkande från Moderaterna och Liberalerna yrkande om att häva sekretessen på värderingarna. Protokollet finns att läsa här: http://www.vasteras.se/download/18.7c22fe6b15439b99a9b1328/1461930886740/Protokoll+2016-04-21.pdf 

3. Jag har i egenskap av 2:e vice ordförande i nämnden fått ta del av de sekretessbelagda värderingarna sedan den 12 februari, en möjlighet som samtliga ledamöter i nämnden haft. Jag har även tagit upp värderingarnas innehåll för diskussion vid sammanträde med fastighetsdelegationen. Magnus Edström har då meddelat att han inte är intresserad av att diskutera värderingarnas innehåll.

Fina Fridnäs

Just nu diskuteras försäljningar av ett flertal skolbyggnader i Västerås. Bland annat Fridnässkolan och Skepparbacken. Eftersom jag aldrig besökt dessa skolor ville jag se dem ordentligt innan jag tar ställning till en eventuell försäljning.



Fridnässkolan är helt underbar med sina runda former och mäktiga trappor. Inuti skolan har man en fantastisk utsikt över Mälaren.


Interiören går inte av för hackor. Kakelugnar i nästan varje rum, vackra bjälkar och trägolv. Jag hade inte haft något emot att gå om skolan i denna byggnad!

Stort tack till Johan på Fridnäs som visade skolan. Fick tillfälle att hälsa på en drös trevliga lärare och mycket välartade elever.

Nackdelen med skolan är tillgängligheten. Hur vacker den än är så går det inte att bortse från att det är trånga utrymmen och att det saknas hissar och annat. Å ena sidan en underbar skolmiljö – å andra sidan inte en optimal skolmiljö. Sälja och bygga ny skola – eller bevara i kommunal ägo? Jag lutar åt ett håll men ska fundera lite till.

Det blev också en titt på Skepparbacken. Här går mellanstadieelever som tillhör stiftelsen Fryx. Ett problem med denna skolbyggnad är att eleverna måste korsa en trafikerad väg för att nå matsal, idrottshall, slöjd med mera. Läget är mycket bra och centralt, och det finns utrymme att skapa fler byggrätter utöver själva skolan. Bygger man en ny skola i sluttningen vid Fryx skulle Skepparbacken kunna säljas och göras om till bostäder, det tror jag skulle kunna bli bra. Däremot är jag emot en försäljning av Fryxellska skolan, som är betydligt större och en strategiskt viktig och långsiktig skolbyggnad för staden. S-styret har dragit igång försäljningsprocessen men under tveksamma former – jag kommer att skriva mer om detta framöver.

Varför gömmer sig Anders Teljebäck?

Den senaste tiden har det varit tidningsartiklar, radio- och TV-inslag om orkestern Sinfoniettan. Musikerna har i dag 60 procents tjänstgöringsgrad, men Västmanlandsmusiken har inte längre råd att erbjuda mer än halvtidstjänster på 50 procent.

Då ska man veta att kommunstyrelsens ordförande, tillika ordförande i Västmanlandsmusiken, Anders Teljebäck (S) skickade brev till alla musiker inför valet 2014 där han lovade alla att få heltidstjänster

Det löftet var inte värt ett smack. Nu visar sig ekonomin vara så dålig att man måste skära ner på musikernas tjänstgöringsgrad, vilket fått musikerna att må dåligt. Vem får då ta all skit i media för detta? Jo, Dag Celsing, direktör för Västmanlandsmusiken. Se exempel här och här.
Jag har egentligen ingen uppfattning om Celsing som direktör, jag sitter inte i Västmanlandsmusikens styrelse och har ej haft med honom att göra – men jag tycker det är anmärkningsvärt att det är mot honom den huvudsakliga kritiken riktas när det handlar om politiska beslut.

Det är tydligt att Anders Teljebäck (S) gömmer sig bakom Celsing. Trots att det var Teljebäck som lovade musikerna heltid innan valet. Trots att det är Teljebäck som är styrelseordförande – både för musiken och för hela kommunen. Det är Teljebäck som sitter på pengarna och makten. Ändå låter han direktören bära hundhuvudet.
Fegt, tycker jag.

 

900 000 skäl att inte rösta på Miljöpartiet i nästa kommunval

I dagens VLT riktar jag skarp kritik mot kommunalrådet Magnus Edström (MP). Han har, i egenskap av ordförande i fastighetsnämnden, på eget bevåg beslutat att kommunen ska betala 900 000 kronor till en företagare på Björnön. Här kan ni läsa hela artikeln.

Beslutet är galet av flera skäl. Dels är det olagligt att gynna en enskild näringsidkare på det här sättet. Edström hävdar att han gjorde utbetalningen efter stämningshot – vad sänder det för signaler? Hota kommunen med stämning så får du en miljon kronor om du slutar bråka?
Edström hävdar också att det finns ett muntligt löfte från en tjänsteman på fastighetskontoret om att företagaren på Björnön ska slippa konkurrens från andra företagare. Ett sådant löfte är lika galet som beslutet om utbetalningen, anser jag. Kommunen ska behandla alla näringsidkare lika.
Edström hänvisar även till planprogrammet för Björnön, men där står det om flera olika alternativ för Björnöns utveckling, det står inte bara om ett enda alternativ. Och som Edström själv påpekar är det inget juridiskt bindande dokument.

Utöver allt detta är jag väldigt kritisk mot att Magnus Edström tog beslutet på egen hand, utan att sammankalla vare sig presidiet eller nämnden, trots att vi alla var samlade i kommunfullmäktige dagen efter Edströms beslut. Han informerade inte ens mig som är 2:e vice ordförande i nämnden vilket är anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt dåligt! Edström hävdar att det var brådskande, men det här ärendet har uppenbarligen varit en långdragen process med många turer fram och tillbaka. Hur kan det då plötsligt bli akut att göra en miljonutbetalning? Då är det väl än viktigare att förankra beslutet ordentligt? Men nej, Edström körde solo den här gången och det var ett stort misstag.

Ärendet har till råga på allt mörkats för fastighetsnämnden genom att det inte anmälts som ett ärende förrän nu, nästan tre månader sedan beslutet fattades. På förra nämnden togs frågan upp muntligt som en informationspunkt, utan att vara inskrivet på den utsända dagordningen, sist av allt då vi egentligen skulle ha avslutat mötet efter 3,5 timmars nämndmöte och många andra tunga ärenden avklarade. Jag och Folkpartiets ledamot Jesper Brandberg protesterade såklart mot beslutet och hanteringen av det.

Det här är – tyvärr – en oerhört ansvarslös hantering av skattebetalarnas pengar som jag hoppas slippa få uppleva igen. Det här beslutet vill jag nu överklaga och få rättsligt prövat. I övrigt känner jag mig mer sporrad än någonsin att i opposition granska vad den S och MP-ledda majoriteten i kommunen egentligen pysslar med.

Så som i Almedalen, så ock på fastlandet

Har hämtat andan från årets Almedalsvecka. Tur att den ger mer energi än den tar.
I år fokuserade jag på att gå på seminarier, möten och mingel som var kopplade till sjukvård och bostadsbyggande. Det vill säga ämnen som knyter an till mitt jobb och mitt gruppledarskap i Fastighetsnämnden. Kändes i efterhand som rätt prioritering. Och seminarier med dessa två ämnen fanns i överflöd.

Efter några år lär man sig rätt bra att sålla agnarna från Almedalsvetet. Ändå fanns det så mycket jag ville gå på. Är nyfiken och vill veta allt, lära mig allt, hinna med allt. Det är svårt. I Almedalen känns det hela tiden som om alla andra är någon annanstans. Stimmet är galet och härligt på samma gång.
Bodde i lägenhet precis innanför Söderport som tidigare år. Den snälla hyresvärden ville inte ta ut någon monsterhyra trots att efterfrågan på centralt boende är gigantisk, och jag som betalar boendet ur egen ficka var såklart djupt tacksam för det. Som prisutvecklingen ser ut är det på gränsen att fritidspolitiker och ideellt arbetande kan åka till Almedalen på egen bekostnad. Problematiskt. Det finaste med Almedalen är ju öppenheten och att vem som helst kan delta på de flesta arrangemang.

Dock tror jag inte på idén att flytta veckan någon annanstans. Det är ju den magiska inramningen som gör det så unikt. Visby tar alltid andan ur mig, med sina gränder, vinklar, vrår och utsiktsplatser. Bedövande vackert från morgon till kväll.
Bästa seminarierubriken löd ”Går det att förbjuda fula hus?”. Anordnat av Sveriges Arkitekter och Archileaks. Om det levde upp till förväntningarna? Det tycker jag. Blir mer och mer intresserad av arkitektur och tycker dagens stadsutveckling generellt är trist med väldigt likriktade hus och en negativ syn på att bygga i klassisk stil trots att de flesta människor uppskattar detta. Men som det sades i panelen, arkitekturdebatten hamnar ofta i diskussionen fint/fult men det finns fler dimensioner än så. Och för att få fram riktigt fina hus måste man nog tillåta ett och annat fult, det är dagens ”mellanmjölksstil” som är problematisk, där ingen vågar sticka ut. Många kloka människor i panelen som vågade säga saker som att ”vi borde samverka mindre”. Oftast hör man ju tvärtom, men här menade man att för mycket samverkan riskerar att ta udden av vågade idéer. Arkitekter vill arbeta på uppdrag, inte i projekt.
Här kan du se hela seminariet i efterhand.
 Satte nytt personligt rekord när jag lyckades hinna med sju seminarier och tre mingel på en dag. Vad göra när det finns så mycket som låter intressant? Dagen efter tog jag det något lugnare. En bägare från Visby Glass är obligatorisk. Lystring alla glassförsäljare – det är så här riktig glass ska smaka.
En av alla trevliga personer man kan träffa i Almedalen – Mattias Svensson. Han är inte bara AIK:are, han har också nyligen utkommit med boken ”Miljöpolitik för moderater” som jag berömde honom för. Har nästan läst klart den och det är rekommenderad läsning!

På torsdagen var det dags för den traditionella Kinadagen där korta, faktaspäckade seminarier om Kinas ekonomi, politik, media m.m. avlöser varandra under hela dagen. Man lyckas alltid locka de främsta Kinaexperterna och hitta nya vinklar. Det enda som är synd är att det inte finns tid för någon frågestund. En av de inbjudna gästerna i år var framtidsministern Kristina Persson. Jag lyssnade spänt då hon talade i femton minuter för att försöka förstå vad hon egentligen gör i regeringen. Men jag blev tyvärr inte klokare. Citat som ”det här är ju inte mitt ansvarsområde” och ”nu spekulerar jag” ändrar inte direkt min uppfattning om att hennes ministerpost är en tveksam uppfinning. Dessutom ansåg hon att Löfvens velande kring huruvida Kina är en diktatur eller inte var ett medialt drev som var uppförstorat och inte speciellt viktigt. Hmm.
Lunch på Kallis är alltid väldigt trevligt. I sällskap av Anna åt jag en skaldjurspasta med extremt mycket chili. Detta i kombination med att det var väldigt, väldigt varmt gjorde att hela jag förvandlades till en kokande kräfta.

Den kokande kräftan i sällskap med en annan Anna. Kinberg Batra, närmare bestämt. Sveriges första kvinnliga statsminister? Jag hoppas och tror att det blir så.

När vi ändå är inne på idolbilder, denne man heter Anders Ekholm och jag skulle vilja utnämna honom till Almedalens minst floskelbetonade debattör. Alltid, alltid underhållande och skarp att lyssna till. Ska ni ordna ett seminarium som berör sjukvård, bjud in honom för tusan. Det piggar upp hela tillställningen, jag lovar.

Apropå floskler. På ett seminarium om psykisk ohälsa hade ett gäng paneldeltagare stått och pratat om ”bred samverkan”, ”vi måste börja lyssna på patienten” och så vidare. Då räcker en ung tjej upp handen och säger ”Jag bara undrar… ni säger att ni ska lyssna på patienten men… kom ni på det nu eller?”. Tystnad uppstod innan någon ur panelen tog micken och svarade ”jag håller med dig!”. Jo, så kan man ju svara om man inte vill bemöta en obekväm fråga. Jag kände bara heja dig, tjejen som vågade ifrågasätta ”självklarheter”. Fler borde göra det.

Inget blogginlägg utan hamburgertips! I Visby finns ett hamburgerställe som heter Brooklyn. Riktigt bra och värt ett besök!

Vad tar jag då med mig hem till Västerås som tål att följas upp? Ja, bland annat etablerade jag kontakt med tre byggherrar som idag inte bygger i Västerås men som är intresserade av att bygga. Vi behöver fler som bygger så det känns superkul om det kan resultera i något.

Det var också intressant att notera det svala intresset från byggherrarna för regeringens bostadspolitik. Investeringsstödet som Mehmet Kaplan lanserade verkade få byggherrar ens förstå hur det är utformat. När jag skulle fråga Kaplan om detta på ett seminarium, smet han innan frågestunden ägde rum. Snopet! Detsamma gjorde förresten Gabriel Wikström på ett seminarium som Dagens Medicin anordnade. Trist att ansvariga ministrar inte tar sig tid att svara på frågor när de ändå tackat ja till att delta, tycker jag.

Almedalsrapportering slutförd. Nu blir det jobb resten av veckan – faktiskt väldigt skönt att vara nästan ensam på kontoret, beta av surdegar och försöka organisera alla tankar och idéer som virvlar runt kring allt som ska göras i höst.