I torsdags tog vi farväl av Hövdingen. Det var ett smeknamn hon hade, min farmor, efter en maskerad för några år sedan. Nu är Hövdingen i himmelen och jag hoppas hon har det bra där.
Det slumpade sig så att igår var det dop för ett av mina kusinbarn i Nordingrå, på min mammas sida av släkten. Begravning och dop inom två dagar. Fint på något sätt? Sorg och glädje. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Jag är djupt tacksam över att jag fick växa upp med och lära känna alla mina fyra mor- och farföräldrar. Det är det inte alla som får. Och jag har nu ljusa minnen av dem alla. Deras livshistorier lever också kvar. Det är ibland svårt att förstå att världskrig, fattigdom och svält bara är två generationer bort.
Ofta romantiserar jag 50-talet. Jag är väldigt medveten om det, att jag bara lyfter fram det skimrande, vackra. Teakmöblerna, det pastellfärgade porslinet, de svängande tyllkjolarna och somriga dansbanorna.
Min farmor gav mig perspektiv på detta. Hon fnös och sa att 50-talet bara var en tid av arbete och slit på gården. Tidiga morgnar med mjölkning för hand. Sex barn som skulle födas och fostras. Allt det där som jag sluppit.
Någon gång vill jag släktforska på de grenar av min släkt som är outforskade. Vet inte om det bara är pensionärer som gör sånt, och jag har tretusen andra grejer på gång just nu, men – jag är nyfiken av mig.
Det har varit en annorlunda vecka. I måndags var jag i Shanghai. Ska blogga om den resan senare. Nu lite vila och sömn inför den stundande jobb- och mötesintensiva veckan. Godnatt.
Eleonore Lundkvist 