Ett år

Idag var det ett år sedan vi flyttade in i vårt lilla 50-talsradhus på Gideonsberg.

Jag har älskat att bo här från första stund och tjatar dagligen för min sambo om hur mycket jag tycker om det. Det passar oss så bra. Inte för stort men ändå en liten trädgård och fyra plan, det kan man inte riktigt tro när man ser bilden ovan.

Jag älskar den oregelbundna formen på fasaden och att det är en annan färg på gaveln (vi bor i ett av mittenhusen). Lekfullt. Det är Sven Moberg som ritat huset, han var tidigare stadsarkitekt i Arboga.

Här några bilder från insidan. Invändigt är jag i grunden nöjd med det mesta men vi har egentligen inte ändrat något sedan vi flyttade in. Vill absolut måla och tapetsera om vardagsrummet samt sovrummen och det får nog bli höstens projekt. Bara jag kan bestämma mig för färg och mönster, det är faktiskt inte helt orimligt att fundera över sådant i ett års tid 😉

Idag har jag varit på loppis på Brandthovda IP och fotbollsderby på Friends Arena. Den ena tillställningen lite lugnare än den andra… På hemvägen firade jag och J ett år som sambos med en middag på vietnamesiska restaurangen HouseWe i Kallhäll. Den är faktiskt riktigt bra även om den ligger lite offside. Ja i alla fall om man utgår från Västerås 🙂

Nu är det dags att ladda för en intensiv mötesvecka. Au revoir!

På Balkan tar man kurvorna lite snävare

I en by som heter Zupa i Bosnien, nära Dubrovnik och nära gränsen till Montenegro, där fick jag uppleva det riktiga Balkan. En sanslös energikick faktiskt. Det är alltid svårt att återberätta resor där man varit konstant glad men jag ska göra ett försök.

I korsningen mellan Trebinje och Niksic ligger ett hus. Modernt, stilrent inrett med pool. Där vaknar vi, med en utsikt som får Höga Kusten att kännas pluttigt. Förlåt mig, hembygden. Längs med husväggen ligger en hund som heter Bertil, fast det är en tik.

Vi hämtar gurka direkt från gården, utanför ytterdörren hänger vindruvor. Vi skrattar bort pratet om ormar. Smakar lite grappa, sneglar mot poolen. Vi bor nära gränsen till Kroatien och därför är det här den tryggaste platsen i Bosnien, sägs det. Gränspolisen hojtar åt oss och vi får nya fina stämplar i våra pass.

I det andra huset längst upp i backen finns inget Wi-Fi och ingen TV, det är en plats för avkoppling. Jag åker upp för de hisnande branta backarna och vansinnigt skarpa kurvorna och förstår varför. Bosnien, varför berättade du aldrig att du var så här vacker? Var har du varit hela mitt liv?

Vi går ner till bäcken för att bada. Kräftburarna kontrolleras. Inga kräftor men en död orm har fastnat. Några går vidare till något som kan liknas vid ett vattenfall. Jag nynnar. Och lilla bäcken, mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner, var lilla bäcken blev av. 

När vi rullar i de branta kurvorna mot gränsen till Montenegro bildar vi varandra. Varför heter det Bosnien Hercegovina, går Hercegovina att jämföra med Skåne? Vi talar om religioner, om krig och om kärlek. Vi äter ost, kött och dricker vin. Jag har varit i Toscana men det här är något annat. Något helt annat. Ur radion hörs smattrande serbokroatiska. Vi gnager på ben och ber om mer ost. Att behöva fly från denna plats är svårt att föreställa sig.

De säger att det var 43 grader i Kotor. Men när jag simmar ut i vattnet är det svalt. Det är egentligen en privat hotellstrand men vi fick tillåtelse att parkera och bada. Vi krockade nästan på vägen med en cyklist, på Balkan tar man kurvorna lite snävare.

I Dubrovnik går vi i trappor. Kranvattnet går tack och lov att dricka. Tidsschemat för dagen har spruckit för länge sedan. Middagen serveras klockan 22 och vi beställer get men får något annat. Vi skrattar. Jag pratar bred norrländska på beställning och gamla minnen gås igenom. Livet på Balkan är lite enklare.

Vi åker till ett ortodoxt kloster. Pratar om munkar, med munkar, och om det ännu enklare livet. Munkarna säljer vin som smakar heligt, ljuvligt, välsignat.

Det finns ingen sås till köttet. Man jobbar inte så här. Men man kan köpa färska, billiga fikon i mängder på marknaden i Trebinje. Det tar vi med oss hem, den söta smaken ska påminna oss om dagarna här.

Gränskontrollen tar tid på hemvägen. Vi väntar och väntar. Gränspolisen jobbar långsammare än en sköldpadda fullproppad med sömnmedel. Otåligheten sprider sig. Incheckning inom en timme och bilen måste tankas först och går det att slå på dataroamingen nu utan att bli ruinerad? Stressade svenskar i grupp. Men vi blir lugnade och lovade att i Dubrovnik är det inte så noga med detaljerna, vi kommer att hinna.

Och vi hann. Och vi kom hem. Och jag är lycklig, nästan rusig av hur bra den här resan var. Tack Enes. Din generositet och gästfrihet är lika vidsträckt och oändlig som utsikten från bergen i Montenegro. Och då överdriver jag inte. Det här lever vi på länge.

Det bästa jag vet

Somliga förstår inte hur jag kan sätta mig i bilen en varm sommardag och köra 70 mil för en gårdsauktion. Nå, det har kanske funnits stunder då jag själv undrat – särskilt på den tiden då min bil saknade fungerande AC (att laga den var för övrigt sommarens bäst spenderade tusenlappar!). Men i grund och botten är det enkelt – för mig är gårdsauktioner bland det absolut roligaste som finns. Och kan folk åka kors och tvärs över landet för att gå på musikfestivaler, bilträffar och fotbollsmatcher, så kan väl jag åka på auktioner. Jag älskar stämningen, spänningen, prylarna och så är det faktiskt ett bra sätt att hitta till nya platser. I sommar slog jag personligt rekord då jag var på fyra gårdsauktioner på två veckor… och då spenderar jag alltså ofta 6-8 timmar på varje auktion.

Bild från en auktion i obygden utanför Umeå. Kallt, myggigt och troligen den sjukaste auktion jag varit på – en man som köpt upp det dödsbo som auktionerades ut var där, var full och bjöd själv över alla andra på hälften av grejerna? Jag fick med mig några fynd hem dock. Vi kombinerade dessutom auktionen med två hotellnätter och restaurangbesök i Umeå så det var en trevlig upplevelse som helhet.

En betydligt mer normal gårdsauktion i Ådalen. Dock regnade det hela dagen men för en räv som jag är sådant bara positivt. Konkurrensen om godbitarna blir nämligen betydligt mindre. Dessutom träffade jag helt otippat två av mina gamla gymnasielärare i vimlet. Lärare jag inte sett på tio år men som jag tycker väldigt mycket om!

Dags att kika på vad jag fyndade. Ni som följer mig på instagram har redan sett en hel del. Detta är blandat från olika loppisar och auktioner lite huller om buller… åkte runt i Norrland i två veckor så det blev en del. Porslin är ju mitt största samlarintresse och jag kan inte låta bli nya snygga dekorer. Favoriten är ”Solei” överst till vänster från norska Stavangerflint och Inger Waage. Vidare har vi Fasan, Bimbo, Milano, Lansett, Jasmin och ett okänt litet fat som jag tänker blir bedårande med en snygg retrokruka ovanpå.

Plötsligt hittade jag en massa textil. Är riktigt förtjust i blommiga, färgglada retropåslakan och det är ju något som fortfarande går att hitta billigt. Vissa människor tror man är dum i huvudet när man berättar att det går att sälja gamla påslakan för flera hundra kronor till rätt köpare. Roligaste fyndet på denna bild var i alla fall det rödvita Marimekko-påslakanet ”Raita” från 1970. Köpte ett helt set för en femtiolapp i toppskick på Lenas loppis i Bjärtrå (för övrigt ett bra tips om ni ska loppa i Ångermanland). Lycka!

Fiiiinaste auktionsfyndet nånsin kanske?? Denna saladjär kommer jag använda till tacos, till plock, ja till det mesta. Pastellkaramell.

Sex våningar kakburk. Det måste man ju ha? Jag trodde inte jag skulle vara den som bjöd högst, jag trodde den skulle bli svindyr på auktionen jag var på, för de där burkarna brukar bli det. Men icke. Jag fick den till ett helt okej pris.

Den rosa väckarklockan fick jag gratis. Jag såg den ligga i en fyndlåda som en snubbe ropade in, sen gick jag fram och frågade om jag fick köpa den av honom, då sa han att jag kunde få den gratis. Note to self: var fräck och våga fråga!

Galongalgarna hjälpte min fantastiska faster Eva mig att fynda. Hon brukar messa när hon hittar saker på loppis hon tror att jag gillar. Hur snällt?

Tapetrullarna köpte jag av en jättesur tant. Hon blev kränkt när jag ville pruta. Mycket märkligt. För övrigt borde jag verkligen börja tapetsera vårt radhus snart.

Iraburken längst till vänster passar fint i min samling och krukfaten fick jag billigt, typiskt sådant som är bra att ha när man fyndar krukor och behöver passande fat.

Ropade in en vas och ett fat i serien ”City” av Hjördis Oldfors för Upsala Ekeby. Hjördis alltså, en riktig favoritformgivare. Tror jag betalade 300 för bägge delarna och jag gillar dem skarpt. Bryter av så fint mot allt pastelligt och färgglatt i mitt hem. Och mönstret är fantastiskt.

Den här lampan hittade jag på en loppis utanför Umeå som var fylld med just lampor. Det var en pensionerad elektriker som hade loppisen och det fanns mycket fint i lampväg till bra priser. Jag har ett par lampor sen tidigare i samma stil fast gröna, så den här kommer passa perfekt. Dock tycker sambon den är farlig och är övertygad om att han kommer slå huvudet i den. Fortsättning följer…

Mer keramik, mer Upsala Ekeby. Denna heter Sagnia och har helt underbara färger tycker jag. Köpte den på auktion i Kramfors. En såndär auktion där allt gick billigt, det var få som bjöd MEN auktionisten var så långsam att jag höll på att gå i bitar. Vanligtvis har jag stort tålamod men efter sex timmar var det fortfarande massor av prylar kvar men inte särskilt många besökare. Men ändå gick det lika långsamt när saker skulle bäras fram, undersökas och ropas ut. Undrar om de någonsin lyckades tömma det där huset? Avdelning saker man aldrig får veta.

Ett roligt och annorlunda fynd var detta gjutjärnsunderlägg med namnet ”Ingrid”. Inget jag lade märke till på auktionsvisningen men när det ropades ut bjöd jag på det spontant. Och fick den för 60 kronor. Ett riktigt fynd faktiskt. Dels behöver vi ett rejält underlägg i köket, dels bär både min farmor och sambons mamma namnet Ingrid.

Detta var några av sommarens fynd i Norrland. Vill ni se mer får ni gärna följa mig på instagram (@retropellan) 🙂

Varför man aldrig ska ignorera en loppisskylt

Idag var vi iväg på dop i Villberga kyrka utanför Enköping. J:s fina kusin S skulle döpa sin lilla Alva och efter ett vackert dop blev det kakkalas hemma hos dem en bit från kyrkan. 

Har jag sagt att jag älskar kakor? Hur som helst. När vi parkerade vid kyrkan såg jag en loppisskylt, vilket alltid väcker min jaktinstinkt. Jag. Måste. Dit.

Har jag inte superbråttom stannar jag alltid vid loppisskyltar. Speciellt under sommaren. Det gäller att vara tålmodig. Även om man stannat på sju ställen som bara var skräp kan det mycket väl vara det åttonde stället som visar sig vara guld. 

Sagt och gjort. På väg hem efter dopet blev det en tur tillbaka till kyrkan för att hitta den där loppisen. Och loppisen visade sig vara en gammal kvarn. Riktigt häftig. 

Min typ av loppis – mängder av prylar huller om buller vilket kräver ett tränat öga och förmåga att se föremålens potential bortom lager av damm. Tre våningar var det med charmiga hål i golvet. 

Det första jag hittade var en stor orange Åsedavas! ”Bambu” av Bo Borgström. Jag har en liten bärnstensfärgad sedan tidigare men denna färg och storlek var riktigt kul att hitta. Priset var också grymt bra, betalade bara 30 kronor. Ett finfint fynd. 

Efter att ha grävt lite i en låda hittade jag elva Nilsjohan-kaffeskedar. Ser helt oanvända ut. 20 pix betalade jag för dem.  

Sist men inte minst hittade jag detta litografi av Stina Sunesson. Snacka om mysig höstkänsla? Jag har varit nära att slå till på en av hennes tavlor förut. Hon är känd för sina motiv från Tällberg i Dalarna, och efter att varit där på konferens i våras blev jag förtjust i platsen. 20 kr betalade jag, ramen var i dåligt skick så den kasserade jag. Nu ska jag hitta en ny ram så ska den få hänga i hallen sedan tror jag. 

Ja ni ser ju. 70 spänn fattigare och tre fina fynd rikare. Dessutom fick jag se en fantastisk kvarn från insidan. Ignorera aldrig en loppisskylt gott folk.