Att hitta den rätta

Val till Europaparlamentet i morgon – om nu någon missat det, och spurten är i full gång. Eftersom jag planerat att kampanja in i kaklet har jag redan valt vem som ska få mitt helhjärtade kryss. Att hitta den rätta kandidaten är inte alltid glasklart, speciellt när man är så pass politiskt aktiv själv och har sett och hört en hel del om olika kandidaters för- och nackdelar. Ingen är felfri, men vissa är klart mer kompetenta än andra, och besitter bättre och högre värderingar, kunskaper, erfarenheter och arbetskapacitet.

Jag vill att den person som ska representera mig är mer insatt än jag är, en bättre talare, en vassare debattör och orkar jobba hårdare. Annars hade jag ju lagt all min energi på att försöka ta mig in själv.
Jag har heller inga problem med att EU-parlamentariker får ett hyfsat arvode, så länge de gör skäl för pengarna.

Som tur är har jag hittat en sån kandidat. En som jag vet jobbar stenhårt, är riktigt bra på att förklara EU-politik på ett enkelt sätt samtidigt som han är principfast och har tydliga, liberala värderingar. Karl’n ifråga heter Christofer Fjellner och det var tio år sedan jag träffade honom för första gången. Då som nu var han skicklig på att förklara faran med för mycket klåfingrighet inom EU, och grym på att lyfta fram EU:s fyra friheter – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Han skäms inte över att gilla frihandel, öppna gränser och brukar till min förtjusning citera Bastiat tämligen flitigt. Dessutom har han alltid varit lätt att ha att göra med när man bjudit in honom till olika evenemang.

EU-politiken är snårigare och mindre hårdbevakad av svenska medier. Desto viktigare att rösta på någon vars kärnvärderingar jag delar. Känner mig trygg med att om kompassen är rätt inställd från början, kommer Fjellner att navigera rätt mellan de beslut som måste fattas.

Så kära Coffe, se nu till att kryssa dig in i parlamentet och jobba stenhårt de kommande fem åren!
Ni andra, se till att pallra er till vallokalerna imorgon.

Det anständiga fulpartiet

Analyserna går varma angående Feministiskt initiativs framfart nu. Stig-Björn Ljunggren, vars föredrag jag lyssnade på i fredags, kallade F! för ett ”anständigt fulparti”, ett alternativ för dem med lite ”kognitivt tankerus” som ville missnöjesrösta men göra det på något akademiskt. Per Gudmundsson skrev i SvD att F! har blivit ett coolare alternativ nu när Miljöpartiet blivit mainstream. Andra debattörer har ägnat sig åt att sprida listor med diverse kostnadsdrivande förslag som Feministerna röstat igenom på någon stämma där den mediala uppmärksamheten var minimal.

Jag minns när Feministiskt studentinitiativ tog sig in i kårfullmäktige i Uppsala för några år sedan. Då var jag fullmäktigeordförande och vi hade ett antal debatter – och metadebatter – om allt ifrån huruvida juristutbildningen bör erkänna att det finns 16 olika kön till om det borde vara obligatoriskt för alla att debattera från talarstolen (eftersom män oftare talar från talarstolen). Men mest minns jag nog debatten som följde när F! satte upp affischer över hela campus och hävdade att de hade valt en kvinnlig rektor för första gången i universitetets historia. Att F! hade haft ytterst marginell påverkansmöjlighet i valet av ny rektor framgick inte riktigt, så jag rev av ett litet brandtal i fullmäktige – och fick faktiskt, för en gångs skull, rejält beröm av vänstern efteråt.

Jag har sett både Birgitta Ohlsson och Annie Lööf debattera mot Schyman nyligen, och båda var noga med att berätta att de till stor del köper Schymans problemformuleringar. En djärv balansgång. Då måste man också vara väldigt tydlig med hur och varför man skiljer sig åt beträffande lösningarna. Och visa på de orimligheter och självmotsägelser som finns i Feministernas politik i dag, som inte minst skulle drabba kvinnor. Jag reagerade exempelvis på att de skriver i sitt partiprogram att ”Feministiskt initiativ anser att hårda straffsatser för att avskräcka människor att begå brott representerar ett omänskligt synsätt, som på sikt förstärker samhällsproblem istället för att förändra från grunden. Vi behöver skifta fokus från bestraffning till att vidta åtgärder som leder till att brottet inte händer igen.”  För att sedan, lite längre fram i programmet, konstatera: ”Feministiskt initiativ ser också att det finns områden där en skärpning av straffsatsen är nödvändig. Ett sådant brott är t.ex. grov kvinnofridskränkning.” OK, så det är omänskligt med hårda straff och de förstärker samhällsproblemen, men hårdare straff är nödvändiga när det gäller vissa brott? Och förstärker då inte alls dessa samhällsproblem? Jag får inte ihop det.

Men visst. Man kan skratta åt deras drömmande världsbilder eller hoppas på att de stannar på 3,9% och därmed försvagar hela vänsterblocket. Men. Det finns ett sug efter mer av jämställdhetspolitik och här måste bland annat Moderaterna bli bättre på att möta de frågor som ställs, inte minst på gräsrotsnivån. Det är en sak att diskutera huruvida Fredrik Reinfeldt borde kalla sig feminist eller ej. Än viktigare tror jag det är att alla vi som nu går ut och knackar dörr, bemannar valstugan, sitter i nämnder och så vidare, faktiskt bryr oss mer, engagerar oss mer och tar fram ännu bättre idéer för hur vi kan utveckla vår jämställdhetspolitik. Den som står still vinner nämligen inga val.