Retro-räddningstjänsten rycker ut!

Idag var jag och J på Återbruket och slängde en massa skräp. Igår krattade vi löv halva dagen och röjde upp runt radhuslängorna tillsammans med grannarna. Skönt att städa upp inför vintern. I alla fall, när vi nästan hade tömt allt skräp från bilen på Återbruket ser jag en kvinna på väg mot en container med en rottingsoffa. Störtar fram och frågar så vänligt och icke-desperat jag förmår om jag möjligen kan få ta soffan om hon ändå ska kasta den?
– Självklart. Det är inget fel på den, det är bara det att vi aldrig använder den, svarar hon.

Jag jublade, det gjorde inte J. Han var så lättad över att vi blivit av med en massa bråte och så får han istället hjälpa mig att baxa hem en soffa. Men jag tror han kommer uppskatta den så småningom. Rottingmöbler har ju blivit sjukt trendigt dessutom. Soffor likt denna säljs inte billigt.

Förutom att jag är glad över själva soffan är jag glad över att ha lyckats rädda en fullt fungerande möbel från att förstöras. Jag blir galen på alla dessa människor som åker till Återbruket och kastar hur fina saker som helst. Bara under den korta stund jag var där idag såg jag hur en servis gick i kras, och när jag tittade ner i den containern låg där Vereco-glas och krukor som jag inte hade tackat nej till. Sorgligt och skamligt är vad det är! Och visst, jag kan köpa att alla inte har kunskap om vilka prylar som faktiskt har ett ekonomiskt värde MEN – på återbruken i Västerås har Vafab gjort ett riktigt bra jobb med att skylta tydligt vart man kan lämna sådant som man vill skänka till second hand. Alltså hela, fullt fungerande prylar. Det tar väl cirka en minut extra att köra ner bilen till den bod där man lämnar dessa prylar istället för att dumpa dem i skräp-containrarna. Det är inte svårt! Jag är absolut inte perfekt själv när det gäller att leva miljövänligt men blir ändå frustrerad över folks beteende.

Det var som någon skrev på Facebook, man borde börja åka till Återbruket regelbundet med en fällstol, en fikakorg, en reflexväst med texten ”retro-räddningstjänsten” och sätta sig på vakt, redo att rycka ut om man ser någon som försöker slänga något fint teakbord eller en kartong Gefleporslin.

Välkommen hem, soffan! Jag är glad att vi fann varandra, där bland containrarna.

Ett år

Idag var det ett år sedan vi flyttade in i vårt lilla 50-talsradhus på Gideonsberg.

Jag har älskat att bo här från första stund och tjatar dagligen för min sambo om hur mycket jag tycker om det. Det passar oss så bra. Inte för stort men ändå en liten trädgård och fyra plan, det kan man inte riktigt tro när man ser bilden ovan.

Jag älskar den oregelbundna formen på fasaden och att det är en annan färg på gaveln (vi bor i ett av mittenhusen). Lekfullt. Det är Sven Moberg som ritat huset, han var tidigare stadsarkitekt i Arboga.

Här några bilder från insidan. Invändigt är jag i grunden nöjd med det mesta men vi har egentligen inte ändrat något sedan vi flyttade in. Vill absolut måla och tapetsera om vardagsrummet samt sovrummen och det får nog bli höstens projekt. Bara jag kan bestämma mig för färg och mönster, det är faktiskt inte helt orimligt att fundera över sådant i ett års tid 😉

Idag har jag varit på loppis på Brandthovda IP och fotbollsderby på Friends Arena. Den ena tillställningen lite lugnare än den andra… På hemvägen firade jag och J ett år som sambos med en middag på vietnamesiska restaurangen HouseWe i Kallhäll. Den är faktiskt riktigt bra även om den ligger lite offside. Ja i alla fall om man utgår från Västerås 🙂

Nu är det dags att ladda för en intensiv mötesvecka. Au revoir!

Borde jag blogga om bord?

Ja, det borde jag sannerligen eftersom jag just köpt ett nytt sådant.

Idag hämtade jag hem mitt senaste auktionsköp, detta ”Albertsbord” från Albert Larssons Möbelfabrik i Tibro.

Det är så litet och nätt och passar in överallt med sin runda form och finfina teakskiva. Svårt att motstå.

Instruktionen för hur bordet ska monteras satt kvar under skivan.

På tal om bord, nyligen fick jag äntligen reda på vem som gjort mitt vardagsrumsbord. Bordet ovan kom nämligen ut på Bukowskis och mitt är ju i det närmaste identiskt, dock något mindre. Det är i alla fall Karl-Erik Ekselius som gjort bägge borden för JOC Vetlanda på 1960-talet. JOC står för Johan Oskar Carlsson, som är far till Karl-Erik Ekselius och startade möbelföretaget 1930. Det märks att Ekselius inspirerades av dansk design, trodde först att bordet kunde vara danskt.

Alltid skönt att veta formgivaren till det man har i sin ägo. Och vips blev mitt auktionsfynd ett ännu större fynd! Ropade in det för bara några futtiga hundralappar på en gårdsauktion i höstas, i felfritt skick. Har en känsla av att det kommer att hänga med i många år. Tycker storleken är perfekt också. Soffbord ska inte vara för stora och klumpiga tycker jag, men det ska ändå finnas plats att duka upp en helgfrukost.

Typ såhär, hehe. Finns nog inget jag gillar så mycket som en redig helgfrukost…

Ett litet radhus från 1953

Livet sniglar sig inte fram just nu direkt. Det är de stora penseldragens tid. Det känns som att jag blivit mer vuxen mentalt de senaste sex månaderna än de senaste sex åren dessförinnan. Av flera skäl. Ett skäl är att jag köpt radhus, tillsammans med min blivande sambo J. Smaka på orden – radhus. Blivande sambo. Tänka sig.

Jag har hårdbevakat Hemnet sedan ett år tillbaka, och var ju nära att slå till på ett 50-talsradhus i Berghamra i höstas. Det med drömköket. Då blev det inget köp men jag har sedan dess blivit allt mer övertygad om förträffligheten med just radhus. Det innebär lite mer yta att ställa vackra möbler på, det innebär en lagom stor gräsplätt och lagom mycket underhållsarbete. Är det dessutom ett bostadsrättsradhus känns det ännu lite tryggare om man som jag inte har ett särdeles stort intresse för stambyten, takrenovering och annat pillande. Dessutom kostar radhus lite mindre än en villa, en inte helt ovidkommande faktor i sammanhanget.

Så när det dök upp ett litet radhus från 1953 på Gideonsberg, inte långt från Haga där jag bor nu, tjatade jag mig till en förhandsvisning och föll pladask. Okej, köket har kanske inte originalluckorna kvar, men många andra fina detaljer finns bevarade. Och det viktigaste av allt – känslan när jag gick omkring därinne. Radhuset hade en själ. Väggarna hade en historia att berätta. Och jag ville bara stanna kvar och lyssna.

J var med på noterna och efter en ytterst nervpåfrestande budgivning fick vi skriva kontrakt i fredags. Att vi köper radhuset från en äldre dam som med tårar i ögonen beskrev hur hon flyttade in där på 50-talet gjorde inte saken sämre.

Kan inte låta bli att visa några bilder. Ovan syns uteplatsen. Här kanske jag kan lyckas odla något, och bygga altan, och fälla ut min solsäng från 70-talet och… bara njuta?!

Vardagsrummet, älskar att taket går upp till nock och att det finns öppen spis! Filmaffischerna på väggen är förresten original från 30-talet men de följer nog inte med huset 🙂

Gillar också att radhuset är i flera plan, gör att det känns större. Och trappan är fin.

Fler bilder kommer när vi flyttat in, vilket vi gör i slutet av augusti. Nu kommer jag att gå bananaz bland tapetprover i sommar – och såklart provmöblera tusen gånger i min skalle. Plötsligt finns ju faktiskt utrymme för att ropa in en och annan trevlig retromöbel på auktion i sommar också 🙂