Borde jag blogga om bord? 

Ja, det borde jag sannerligen eftersom jag just köpt ett nytt sådant.

Idag hämtade jag hem mitt senaste auktionsköp, detta ”Albertsbord” från Albert Larssons Möbelfabrik i Tibro.

Det är så litet och nätt och passar in överallt med sin runda form och finfina teakskiva. Svårt att motstå.

Instruktionen för hur bordet ska monteras satt kvar under skivan.

På tal om bord, nyligen fick jag äntligen reda på vem som gjort mitt vardagsrumsbord. Bordet ovan kom nämligen ut på Bukowskis och mitt är ju i det närmaste identiskt, dock något mindre. Det är i alla fall Karl-Erik Ekselius som gjort bägge borden för JOC Vetlanda på 1960-talet. JOC står för Johan Oskar Carlsson, som är far till Karl-Erik Ekselius och startade möbelföretaget 1930. Det märks att Ekselius inspirerades av dansk design, trodde först att bordet kunde vara danskt.

Alltid skönt att veta formgivaren till det man har i sin ägo. Och vips blev mitt auktionsfynd ett ännu större fynd! Ropade in det för bara några futtiga hundralappar på en gårdsauktion i höstas, i felfritt skick. Har en känsla av att det kommer att hänga med i många år. Tycker storleken är perfekt också. Soffbord ska inte vara för stora och klumpiga tycker jag, men det ska ändå finnas plats att duka upp en helgfrukost.

Typ såhär, hehe. Finns nog inget jag gillar så mycket som en redig helgfrukost…

Ett litet radhus från 1953

Livet sniglar sig inte fram just nu direkt. Det är de stora penseldragens tid. Det känns som att jag blivit mer vuxen mentalt de senaste sex månaderna än de senaste sex åren dessförinnan. Av flera skäl. Ett skäl är att jag köpt radhus, tillsammans med min blivande sambo J. Smaka på orden – radhus. Blivande sambo. Tänka sig.

Jag har hårdbevakat Hemnet sedan ett år tillbaka, och var ju nära att slå till på ett 50-talsradhus i Berghamra i höstas. Det med drömköket. Då blev det inget köp men jag har sedan dess blivit allt mer övertygad om förträffligheten med just radhus. Det innebär lite mer yta att ställa vackra möbler på, det innebär en lagom stor gräsplätt och lagom mycket underhållsarbete. Är det dessutom ett bostadsrättsradhus känns det ännu lite tryggare om man som jag inte har ett särdeles stort intresse för stambyten, takrenovering och annat pillande. Dessutom kostar radhus lite mindre än en villa, en inte helt ovidkommande faktor i sammanhanget.

Så när det dök upp ett litet radhus från 1953 på Gideonsberg, inte långt från Haga där jag bor nu, tjatade jag mig till en förhandsvisning och föll pladask. Okej, köket har kanske inte originalluckorna kvar, men många andra fina detaljer finns bevarade. Och det viktigaste av allt – känslan när jag gick omkring därinne. Radhuset hade en själ. Väggarna hade en historia att berätta. Och jag ville bara stanna kvar och lyssna.

J var med på noterna och efter en ytterst nervpåfrestande budgivning fick vi skriva kontrakt i fredags. Att vi köper radhuset från en äldre dam som med tårar i ögonen beskrev hur hon flyttade in där på 50-talet gjorde inte saken sämre.

mdiynnwwmdawmtawmtu1mxw5ng..

Kan inte låta bli att visa några bilder. Ovan syns uteplatsen. Här kanske jag kan lyckas odla något, och bygga altan, och fälla ut min solsäng från 70-talet och… bara njuta?!

mdiynnwwmdawmtawmtu0mnw5ng..

Vardagsrummet, älskar att taket går upp till nock och att det finns öppen spis! Filmaffischerna på väggen är förresten original från 30-talet men de följer nog inte med huset 🙂

mdiynnwwmdawmtawmtuzoxw5ng..

Gillar också att radhuset är i flera plan, gör att det känns större. Och trappan är fin.

Fler bilder kommer när vi flyttat in, vilket vi gör i slutet av augusti. Nu kommer jag att gå bananaz bland tapetprover i sommar – och såklart provmöblera tusen gånger i min skalle. Plötsligt finns ju faktiskt utrymme för att ropa in en och annan trevlig retromöbel på auktion i sommar också 🙂