Var är passionen, Reinfeldt?

Skrev en recension av Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs” till vår medlemstidning och publicerar den även här: 
Fredrik Reinfeldt har skrivit sina memoarer och det är en historieskrivning som heter duga. Ingen moderatledare i modern tid har varit mer framgångsrik. Två raka valsegrar, med en toppnotering på över 30 procent, ett Alliansbygge och en förnyelse som ritade om hela den politiska kartan i grunden. Lägg därtill en infekterad ordförandestrid under MUF-tiden, några år i kylan i riksdagsgruppen och ordförandeskap i EU. Allt detta beskriver Reinfeldt i sin bok med ett ganska distanserat förhållningssätt. Det är inga hårda ord, inga rallarsvingar eller brinnande berättelser. Han ikläder sig snarare en betraktares roll när han tecknar sitt självporträtt.
Det är genom hela boken avskalat och inte det minsta privat. Filippa och barnen nämns bara som hastigast, trots att det självklart måste ha påverkat honom mycket. Överlag är det ont om name-dropping och Reinfeldt aktar sig noga för att kritisera någon. Han beskriver hur han kuppade till sig ordförandeposten i en lokal MUF-förening på ett närmast kliniskt sätt, utan att använda ordet kupp och utan att få det att framstå som smutsigt. Han beskriver sedan hur den stora ordförandestriden i MUF med Ulf Kristersson 1992 gav honom sådan ångest att han lovade sig själv att aldrig ge sig in i en personstrid mer.
Jag slås av vilken målmedvetenhet Reinfeldt besitter. Allt han gör verkar metodiskt, systematiskt, lågmält men bestämt. Pliktkänslan framträder tydligt i allt från minnena från elevrådet i skolan till värnpliktens prövningar i norra Norrland. 90-talets ekonomiska kris präglade den unge Reinfeldt under sina första år i riksdagen som sedan i statsministerrollen kom att göra ”ordning och reda i ekonomin” till sitt mantra.
Alla politiska händelser är beskrivna på ett sådant sätt att även den som inte är så insatt i politik kan ta del av dem. I den aspekten riktar sig boken till en bred publik. För den som varit med länge knyter kapitlen ihop bilden av Fredrik Reinfeldt på ett bra sätt. Men utan den där syrligheten och sältan.
Särskilt i de sista kapitlen är det mer av årsredovisning än personliga anekdoter.
Innan jag läste boken hoppades jag få svar på en fråga. Den fråga jag alltid velat ställa till Fredrik de gånger då han öppnat för frågor efter att ha föreläst i partisammanhang. Nämligen vad som egentligen driver honom och hur han har orkat. I boken beskriver han hur han förhandlar i EU under flera dygn i sträck. Tuffa mediedrev och personkonflikter. Ville han aldrig dunka huvudet i väggen och bara skrika rakt ut? Men några sådana tankar avslöjar han inte. Som mest kostar han på sig att beskriva hur han återvände lite gladare till statsrådsberedningen efter att ha gjort verksamhetsbesök i Mörbylånga.
Men passionen saknas. Passionen för politiken som ändå måste ha funnits där. Och vinnarskallen. Någon längre utläggning om hur förbaskat skönt det faktiskt var att vinna och skriva historia ges inte riktigt. Reinfeldt öppnar inte sitt hjärta för läsaren.
Det är vanskligt att skriva sina memoarer kort efter att man avgått. Alla kommentarer om politiker som fortfarande är aktiva och skeenden som ännu är aktuella riskerar att förstoras och försvåra för dagens moderata partiledning. Därför är det till viss del förståeligt att boken innehåller få uthängningar och dramatiska scenbeskrivningar.
Men lite mer skit under naglarna hade Reinfeldts berättelse tjänat på.
Annonser

Ferry Tales

Jag fick skidskytten Björn Ferrys bok ”Ferry tales” i julklapp. Ferry har länge varit en favorit med sitt sätt att alltid uttrycka sig levande och oväntat i en sportvärld där intervjuerna med idrottsstjärnor efter deras tävlingar brukar vara påfallande likriktade och förutsägbara.

ferrytales

Boken gick snabbt att läsa. Det är en slags dagbok där vi får följa Ferry under hans tre sista säsonger i karriären. Av en slump plöjde jag igenom ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” precis innan jag läste ”Ferry tales”. Jag måste säga att Ferry har vissa likheter med ”Hundraåringen” själv. För likt Allan Karlsson beskriver han sin skidskyttevärld i en slags ”det är som det är och det blir som det blir”-mentalitet. Jag tror till och med att Ferry på någon sida skrev just orden ”det blir som det blir”. Han konstaterar, snarare än hetsar upp sig. Och han har en förmåga att ställa oväntade frågor, bara sådär, till vem som helst. Som när han beskriver följande (citerar ur minnet): ”Såg Charlotte Kalla sitta i matsalen. Jag frågade henne om hon bestämt vilket parti hon skulle rösta på i höst. Nää, sa hon.” Och så var det inget mer med det, liksom.

Undertiteln på boken är ”inte så förbannat tillrättalagt”. Och visst är det som han själv förvarnar om, en låg nivå på innehållet på vissa sidor. Han hade med fördel kunnat skära bort hälften av anekdoterna kring snor, bajs och onani, och ändå behållit känslan av att han inte censurerar något. Får känslan av att han noggrant planerat att ha med just de anekdoterna för att påvisa att det inte är en tillrättalagd bok. Att skriva obekväma saker gör man ju högst medvetet, och Ferry skriver mycket om varumärkets betydelse – och om pengar och sina skogsinvesteringar.

Björn Ferry gör väldigt klart i boken att han lider av klimatångest. Men att bli politiker pallar han inte, eller kanske ändå… Flera gånger skriver han om hur kul det verkar vara att hänga i Almedalen. Han söker mental stimulans, vill hänga med folk som ger honom nåt i utbyte, har mål och drömmar. Det finns enligt honom bara fyra-fem stycken såna i Storuman där han bor. Och han dissar skidåkare som inte har nån hjärna eller verkar tänka efter. I det ljuset blir de många kroppsvätske-anekdoterna i boken lite svårförklarade.

Jag får större förståelse varför skidskyttestjärnor som Helena Ekholm och Magdalena Neuner lade av tidigt trots stora framgångar när jag läst Ferrys bok. Som när han beskriver hur han tvingas isolera sig från sin familj och den lille sonen Dante på grund av rädslan att bli förkyld. Att bli sjuk innebär oftast utebliven tävlingsstart och då cashar du inte heller inte in något som skidskytt. Svenska åkare tjänar inte multum, det gör man däremot som aktiv i Frankrike och Ryssland. Ferry beskriver också irritationen över när folk kommer fram till honom på lunchrestaurangen och när kufar ringer hem till honom.

Damlaget får många kängor och knappt en enda positiv kommentar. Tränare och förbundsledning likaså. Han tar fram bössan och avlossar en salva mot dem: pang-pang-pang-pang-pang. Och sen är det inte mer med det. Är det onödigt många pikar? Ja. Framstår han som genuint elak när man läst klart hela boken? Nej.

Ferry beskriver också ett skidskytteliv med en hel del alkohol mellan varven. Samtidigt som han på vissa ställen i boken anklagar andra för att inte träna tillräckligt seriöst, verkar han inte se några problem med att hälla i sig rejält med vin både innan tävlingar och på träningsläger.

Boken når sina höjdpunkter när han blickar tillbaka på stunder som OS-guldet och hur mycket det betydde för honom – och kanske allra mest för den karismatiske tränaren Wolfgang Pichler.
Han beskriver det också bra när han försöker förklara vad som driver honom, och kommer fram till att det troligen handlar om status, pengar och att bli accepterad. Och att han hoppas att framgångar i idrott ska bota hans taskiga självkänsla.

I boken framträder mellan raderna en nyfiken och sökande Björn Ferry. Det och den uppriktiga och osminkade inblicken i en svensk skidskytts vardag gör boken läsvärd. Han har tydligen skrivit dagbok i 15 år, men bara de tre senaste är med. Kanske hade boken vunnit på om han också inkluderat väl valda utdrag från de tidigare åren.