Det poppade upp en såndär minnesbild på Facebook. Ni vet, bilder man laddade upp för fyra år sedan. Då befann jag mig i Washington tillsammans med Stureakademin. Vi fick bland annat träffa senator Rand Paul i Capitol Hill. Det var häftigt att han tog sig tid att prata med oss i en timme och mitt intresse för amerikansk politik minskade inte direkt. Jag gillar att de har högt uppsatta politiker i USA som faktiskt är libertarianer och inte bara liberala.
Men det var då. Fyra år senare sitter jag här och lider av någon slags post-trumpatiskt trötthetssyndrom. I förrgår var jag på amerikanska ambassadens valvaka. Är nog första gången jag fått inbjudan till event som börjat klockan tre på natten. Sinnessjukt mycket folk, som ett mini-Almedalen. Träffade många ledarskribentvänner vilket var kul. Det var nog fler än en ledarskribent som fick skriva om den ledare de förberett i huvudet efter att Trump vunnit. Det var som en uppgiven, våt filt lade sig över valvakan. Men är det någonstans man ska befinna sig när man tar del av chockresultat så är det bland politiska vänner. Vid sjutiden tog jag min goodiebag med USA-pryttlar (fick några nya knappar till min samling med politiska pins) och åkte hem till Västerås. Inte ofta jag dygnar men det är heller inte presidentval så väldigt ofta. Fick sällskap av vår trevliga stadsbyggnadsdirektör genom snökaoset.
Har läst många eftervalsanalyser men inte så många bra sådana. Väldigt mycket fokus på vilka det var som röstade, deras hudfärg, inkomst, utbildning… Jag är inget fan av identitetspolitik och är mer intresserad av vilka åsikter de som röstade hade. En av de bäst valanalyser jag läst hittills är denna som Andreas Johansson Heinö skrivit.
Bästa sättet att hantera valresultat man inte gillar är att engagera sig politiskt för det man vill förändra. Ikväll är det kommunfullmäktige i Västerås och det är nästan Trumpnivå på vissa inlägg. Vi har hittills haft långa debatter angående ett förråd för duvor och huruvida barn ska få utsmycka gångtunnlar. Efter att ha hört den sistnämnda debattens närmast frälsta förespråkare får det ses som ett mirakel att jag lyckades växa upp till en hyfsat självständig människa utan att ha utsmyckat en enda gångtunnel.
Eleonore Lundkvist 