Egentligen går jag aldrig på konserter. Jag minns i alla fall inte när jag var det senast, om vi nu bortser från typ Cityfestivalen i Västerås. Går mycket oftare på teater än på konsert. Kan tycka en låt är bra, men sällan femton med samma artist. Inte nu längre i dessa Spotifytider där man ofta lyssnar på någon låtlista som någon annan har gjort, och där man knappt vet hur den som sjunger ser ut, som Lina uttryckte det. Annat var det när man var tretton år och samlade på skivor. Sparade månadspeng och åkte in till Övik för att besöka Östmans musik och titta på alla spännande skivomslag. Hundra år sen, men nostalgisk som jag är…
Det finns i alla fall några band som hängt med sen dess. Band som är svåra att skaka av sig. Kent är ett sådant band. Starkt förknippat med tonårsångest. Men jag gillar dem än. Och när deras avskedsturné aviserades i våras satt jag för första gången någonsin och bevakade ett biljettsläpp. Och ett drygt halvår senare stod jag längst fram i Fjällräven Center och sjöng med i ”Musik non stop”.
Lina och jag. Så kul att återse gamla klasskompisar, nostalgikänslan blev ju inte mindre direkt.
En raktigenom underbar konsert. Underbar.
Eleonore Lundkvist 