Har överlevt Almedalsveckan för sjunde året i rad, och det tarvar en liten rapport:
Många hävdar att Almedalsveckan är för lång. är att fler aktörer definitivt skulle tjäna på att slå ihop sina arrangemang. Väldigt många av de över 3000 seminarierna handlade om bostadspolitik. Väldigt många av dessa hade ungefär identisk uppsättning paneldeltagare – bostadsministern, någon före detta bostadsminister, någon av professorerna Hans Lind eller Göran Cars, och någon byggherre. Jag deltog på några och det sades mycket vettigt, men det känns onödigt att upprepa samma one-liners i tio olika trånga trädgårdar när man kunnat slå ihop det till några större arrangemang.
En spaning är att talen inte känns lika heliga längre. Även om Stefan Löfven slog publikrekord i år. När jag började åka hit 2010 kändes det obligatoriskt och självklart att lyssna på alla tal. Gick man förbi Donners plats under ett tal var det lugnt och stilla. Alla mingel schasade ut folk innan 19. Talen var Almedalens hjärta och lite heliga. Så känns det inte längre. Minglen pågår under talen och allt färre jag möter verkar ha lyssnat till vad som sagts. Noterade också att utfrågningarna av partiledarna blir allt fler, en av partiledarna lade upp sitt dagsschema på Facebook som visade 4-5 utfrågningar av olika medier samma dag, kanske inte så konstigt om ett kvällstal då känns lite urvattnat.
Men Almedalsveckan visade också att ej heller äganderätten kan tas för given. Tydligen hade statens skogsutredare under ett seminarium vädrat frågeställningen om man verkligen kan äga skog? Trodde det var ett skämt när jag hörde det först men tydligen inte.
Inte heller traditionen med politiskt neutrala myndighetschefer verkar helig. Myndighetschefer har också åsikter, mässade rikspolischef Dan Eliasson. Och jo, alla människor får ha åsikter om partipolitik, men är man myndighetschef ska hålla dem för sig själv. I synnerhet i Almedalen. Vill man inte det får man kandidera för ett politiskt parti. Alternativet är att vi tillsätter högre tjänstemän efter deras partifärg och det är ett brutalt mycket sämre alternativ.
Helig är dock Visby som stad, den underbara inramningen slutar aldrig att ta andan ur en.
Arbetslinjen är dock fortfarande helig. Partiledare Anna Kinbergs Batra och gruppledare Jessica Polfjärd var på strålande humör. Moderaternas utspel om att det ska finnas ett tak för hur många olika bidrag man kan plocka ut får fem av fem tummar upp.
Och apropå heligt, på ett mingel fick jag äntligen träffa Edward Blom. En milstolpe i livet. Jag älskar livsnjutare, kanske för att jag är en själv 😉
Jag träffade en robot – tycker robotteknologi är ett mycket spännande ämne. De digitala tjänsterna utvecklas för varje år och detta år gjorde Mingla-appen succé. För oss som, av lätt insedda skäl, aldrig varit på Tinder var det barnsligt kul att äntligen få swipe:a höger. Grattis Miltton Labs till framgångarna. Fick höra Martin Borgs berätta om hur appen skapats och hur många tusen arbetstimmar som krävs för att utveckla en app. Miltton Labs bjöd dessutom på brunch vilket var ett genidrag, det borde fler göra nästa år istället för frukostseminarier, särskilt i slutet av veckan när tröttheten börjar smyga sig på.
Sist men inte minst eftersom detta är en kombinerad politik och retro-blogg: lyckan över att få bo en vecka i en jättemysig retrolägenhet med gula köksluckor med tickabeslag var stor! Hit kommer vi tillbaka nästa år.
Eleonore Lundkvist 