Dagen har ägnats åt kroppsarbete. För en kontorsråtta som jag är det välbehövligt. Vi har burit, klistrat, spikat, kört ut och ställt upp en herrans massa affischställ runt om i Västerås med våra toppkandidater och budskap.
I mitt Facebook-flöde har jag sett ett antal som ifrågasatt valaffischernas vara eller icke vara. Spelar det verkligen någon roll? Ingen väljer väl parti efter en affisch!
Nej, så kanske det är. Men å andra sidan, väljer någon parti på grund av en enda broschyr? Ett enda samtal med en politiker? Ett känslosamt inlägg i sociala medier? En snutt av en radioreklam? En fruktpåse på tågstationen en kylig morgon? En partiledardebatt i Agenda? Nej, det handlar ju allt som oftast om ett helhetsintryck. ”En samlad bedömning” för att använda en viss statsministers favorituttryck. Och i helheten blir varje del viktig. Affischer uppmärksammar att det är val (jo, förvånansvärt många väljare man träffar har inte hunnit tänka på valet särskilt mycket alls) och framför allt lokalt brukar partierna kunna ta ut svängarna med budskapen lite mer. Dessutom synliggörs ju som sagt kandidaterna som inte sällan är ganska okända för väljarna.
Idag när jag lastade vår kampanj-ambulans med material inför morgondagens kampanj gick det förbi ett gäng personer och jag hörde hur de började prata sinsemellan om Moderaterna när de gick förbi och såg partiloggan på bilen. Att folk börjar prata om oss är alltid en god början för att väcka intresse. Så visst fyller valaffischer en funktion.
För övrigt anser jag att valaffischerna var snyggare förr, men det tycker jag ju om det mesta vad gäller estetik. Fick jag bestämma skulle alla våra valaffischer se ut ungefär så här…
Eleonore Lundkvist 